a honom. Barnet vän-
martjenaren cch sa-
I gå till pappa:
jag kan icke
Montesquiou kunde 1eså för,
de sitt vackra ansigte mot kam.
de: Öppna dörren för mig, jag vn.
Sir, svarade kammartjenaren,
släppa Ers Maj:t in.?
Hvarför icke? Jag är den lille kunge
Men Ers Maj:t är ensam. dl
Kejsaren hade befallt, att hans son icke sku 4
få släppas in i hans rum, om han ej var åtföljd at
sin guvernant, Denna befslloiog hade blifvit ut-
färdad, för att gifva prinsen ett högt begrepp om
sin guvernants makt och myndighet. Då kammar-
tjenaren vägrade att släppa honom in, kommo tå-
rarne hocom i ögonen, men han sade icke ett enda
ord. Han väntade till dess Madame Montesquiou
hann fram, hvilket knapt dröjde en minut. Derpå
fattade han henne vid handen, och, kastande en
stolt blick på kammartj:naren, sade han:
Öppna dörren, den lille kungen vill det.
Kammartjezaren öppnade nu kabinettsdörren och
an mälte
Hans Maj:t Konungen af Rom!
Man har mycket talat om den unge konungens
häftiga sinne. Det är sannt att han var egensinnig
och lätt retad; men på samma sätt förhöll det sig
nästan med alla de unga Napoleoniderne, hans ku-
siner, hos hvilka denna häftighet var ett ut-
märkande drag. Jag har sett Achille Murat så
ond, att han fick konvulsioner, och han var då vid
samma ålder som Konungen af Rom. Madame
Montesquiou sökte rätta den lille kungen för detta
fel. En gång, då han var mycket ond, lät hon
skjuta alla luckorna för fönstren, fastän det var
midt på ljusa dagen. Barnet, förvånadt att finna
dagsljuset utestängdt och ljus upptändas, frågade
sin guvernant hvarför luckorna skjötos för?
På det att ingen måtte höra hur pi skriker,
Sire, svarade bon. Fransmännen skulle aldrig vil-
ja hafva eder till regent, om de fingo veta att ni
är så odygdig.
Har jag, sade han, skrikit mycket högt?
Ja,
Månne någon hörde det?
Jag fruktar det.
Nu började han gråta, men dessa tårar voro ån-
grens. Han kastade sina armar omkring sin gu-
vernants hals,
Jag vill aldrig mer göra så, Mamma Quiou!
sade han, förlåt mig.
En dag kom Konungen af Rom in i Kejsarens
kabinett, just då konseljen slutat slna öfverlägg-
ningar. Han sprang opp till sin far, utan att gifva
akt på någon af de närvarande. Napoleon, fastän
glad att se dessa tecken af tillgifvenhet, så natur-
liga och hjertliga, hejdade gossen i hans fart, och
sade:
Ni har icke bugat er Sire! Kom, helsa på de
här herrarne.
Barnet vände sig om, böjde behagligt sitt huf-
vud, och gaf med sin lilla hand ministrarne släng-
kyssar.