KALEIDOSEKORP.
DEN UNGE KONUNGEN AF ROM.
(Ur Hertiginnans af Abrantes memoirer.)
Hvilket vacket barn var ej der lille Konungen
af Rom! Huru söt, rär ban for omkring i Tuilleri-
trädgårdarne i en snäckformig kalesch, dragen af
tvenne unga rådjur, dem Francozi inkört, och som
Konungens faster Drottningen af Neapel skänkt ho-
nom. Han liknade en af dessa Cupidofigurer, som
man funnit i ruinerna vid Herculanum:
En dag då jag besökte den unge Konungen var
Kejsaren också der, och lekte med barnet, på sam-
ma sätt han vanligen lekte med dem han höll af,
d. v. s., han retades med honom. Kejsaren hade
varit till häst och höll i banden ett ridspö, bvilket
fästade barnets uppmärksamhet. Han räckte ut sin
lilla band, och då ban fick tag i ridspöet, föll han
i gapsktratt och sprang i famnen på sin far.
Är det icke en vacker gosse Madame Junot? sade
Kejsaren, oi måste tillstå att han fär täck. Jag
kunde säga ja dertill utan att smickra; ty han var
verkligen en söt gosse.
x x Xx
Jag har redan omtalt huru mycket Kejsaren
höll af sin son. Han brukade taga Konungen af
Rom på sina armar, och kasta honom upp i luften.
Barnet skrattade dervid vanligen tills tårarne stodo
honom i ögonen. Ibland tog Kejsaren honom framför
en spegel, och gjorde alla slags grimaser på sitt
ansigte, och om barnet blef förskräckt och började
gråta, sade Napoleon: Hvad Sire, gråter m? En
kung, och gråta ! Fy, skam!
Tiden då den lilla kungen fördes till Kejsaren,
var icke någon viss och bestämd, och kunde ej
heller vara det; men det var merändels vid fru-
kosttimman, som han kom och gjorde visit. Ibland
gaf Kejsaren barnet lite claret, eller ock doppade
han ett finger i glaset, och lät gossen suga på den.
Unrderstundom smorde han den lilla prinsen öfver
hela ansigtet med vinet. Gossen skrattade hjertli-
sen då han såg fadren vara lika barnslig, som han
sjelf, och höll ännu mera af honom. Barn hålla
alltid af den, som leker med dem.
Ena gång då Napoleon smort vin i ansigtet på
den lilla Kungen, minns jag att barnet tyckte det
var mycket roligt, och bad att Kejsaren skulle gö-
ra på samma sätt med Mama Qiu, så kallade han
sin guvernant, M:e Montesquiou.
x
En dag på Trianon, då den lilla kungen ver ett
år gammal, lekte Kejsaren med honom på gräspla-
.nen framför paviljongen. Han 1t0g af sig värjan,
spände gehörget kring den lilla prinsen, och sat-
ie sin hatt på hans hufvud. Derpå gick han ett
stycke bort, föll på knä på gröset, och sträckte ar-
marne mot barnet, som gick emot konom, men
snafvade hela vägen emedan värjan kom mellan be-
nen, och hatten föll ned öfver ansigtet. Då Kejsaren
såg detta, sprang han emot gossen, så lätt som om
han varit en yngling, och tog emot honom i sina
armar, för att hindra honom ifrån att falla.
En af Kejsarens kammartjenare, som jag nyligen
talte med, gret som ett barn då talet föll på den
unge prinsen. Han berättade för mig, att Konun-
gen af Rom en morgon kom springande till Kejsa-
r ens rum, och hann till dörren ensam, ty Madame