nad, att besvara hans propositioner med Ja eller ! Nej, utan all förändring, Utskottet har så gjort. Men här framställer man en modifikation till antagande. Hvarifrån är då denna? Är det en motion, väckt i Utskottet? I Siats-Utskottet får ingen väckas. Är det Anders Danielssons förslag? Nej, och detta är, sade man, när ärendet återremitterades, ingen motion, utan ett vid den Kongl. Propositionen fåstadt yttrande. Är det en motion, som nu göres i Ståndet? Om så är, skall den till Utskott remitieras, för att der utredas och bearbetas, ipnan den fir antagas. Ehuru saken må vändas, så framställer man något vidrigt, och talaren protesterade deremot på det högsta. Häruti instämde Prof. WESTMAN. Prosten ÖSTBERG hade redan vid sistförflutna Riksdag voterat emot utländsk skuldsättning; hade icke ännu funnit ringaste skäl att ändra öfvertygelse, så mycket mindre som Realisationen, liksom då, ej anses kräfva detta offer. Talaren trodde sig aldrig kunna komma till den öfvertygelse, att lån och skuldsättning i någon verklig mohn kunna förbättra hvarken enskiltas eller det allmännas ekonomiska ställning, då den är svår och tryckande, Utvägen att upptaga utländskt lån är blott ett palliativ, och det endast för få, hvilkas belägenhet efter palliativets snart försvionande verkan blifver ännu svårare, och har den olyckliga följden med sig, att sedan första steget är taget i denna utländska skuldsättning, måste det fortsättas, och ingen beräkning kan göras när det skall sluta. Talaren ansåg såsom fåfängt försök det, att genom teoretiska förespeglingar vilja visa att ett lands lycka och välstånd väsendtligen befrämjas genom ett på onaturligt och konstladt sätt betydligen förökadt rörelsekapital; ty erfarerheten bar lemnat ett bedröfligt exempel på motsatsen : och Svenska folket har icke heller lemnat något uppmuntrande exempel på klokhet, sparsamhet och nit för produktivitet, då kapitaler med lätthet i låneväg erhållas; tvertom har det ledt till lyx och fåfänga, till vågsamma och okloka egendomsköp. Om Kongl. Maj:t ansett sig af grundlagarne oförhindrad att öfverlemna till Ständerna proposition om upptagande af ett utländskt lån, som 2:ne gånger på enskildtes motioner utan återremiss uti alla 4 Stånden redan blifvit förkastadt, skulle det nu förete ett högst eget och betänkligt förhållande, om ej Ständerna äfven för 3:dje gången vidhölle sin förut uttryckta opinion, Talaren åtminstone ville vara konseqvent, förenade sig med Prostarne Senell, Nordin, Nibelius, Ödman och Stenhammar, samt yrkade bifall till betänkandet. Lektor LAURENIUS: Oansedt den omständigheten, att genom tillstyrkande af ett statslån Rikets Ständer skulle frånträda redan fattade beslut och afvika från den allmänt giltiga grundsatsen, att Staten ej bör blanda sig i enskiltes affärer, kunde talaren för sin del svårligen varseblifva de fördelar, man förespeglade genom det beprisade lånesystemet. De blifva 1inga, om ens några, för de medborgare, för hvilka man säger det skola upprättas. Vore det än gifvet, att jordbruksnäringen kuede upphjelpas genom lån, och dessa genom hypoteksinrättningarne erhållas till billigare vilkor än de hittilis vanliga, hvilket allt är högst problematiskt, så saknas likväl icke skäl till den förmodan, att vid konkurensen om dessa lån den fattige bonden skall komma att stå tillbaka för den skuldsatte possessionaten. Vådorna deremot för det allmänna af dessa låneoperationer, de må ske i Statens namn eller mot dess borgenförbindelse, ä:o mer än sannolika. Då Talaren var förvissad, att det är mot pluralitetens af Nationen både -vilja och intresse, att Riket indrages i utländsk skuldsättning utan tvingande nödvändighet, och att för enskildas penningespekulationer landets oberoende i detta hänseende äfventyras, så kunde han icke biträda ett sådant beslut, och ville icke dela ansvaret af en dylik åtgärd, genom hvilken han ansåg sig skola hafva missbrukat sina Kommitteniers förtroende, (Forts. följer.) — — — x —t——e—— —O 6 EN