moraliska lif ansåg talaren det vara ett hufvudsak-
ligt vilkor, att nationalritedomen är så allmänt för-
gelad som möjlig!, att individerne genom ägande-
rätten äro fästade vid ett hem — om detta ock
icke vore mer än en koja och en jordlapp — att de-
ras välstård framkallas af egen omtanka och flit,
att de icke gå till arbetet såsom tanklösa draga-
re eller handtlanga:e — maschiner, utan för e-
gen del få anledning att fröjda sig af Guds välsig-
nelse. Enär nu statslånesystemer i allmänhet in-
verka på sambhaällsförbållanderre i det afseerde, att
de gynna det enskilta intresset på bekostnad af
det allmänna, och att de göra de näårande klasser-
na beroende af de tärande, så undergräfva de til-
lika samhällighetens säkraste grundvalsr.
I afseende på de skäl och motskäl, som framstäl-
las för gagveligheten och behofvet sf jordbrukets
upphjelpande genom lånebiträden, ansåg talaren att
man icke fästat nog afseende derpå, att denna frå-
ga är af en helt praktisk natur. En teoretisk kal-
kyl öfver de fördelar jordbruket kan draga af nya
len, må vara aldrig så sanot och väl beräknad,
den studsar vid verkställigheten icke dess mindre
emot mensklighetens egenheter eller svagheter.
Erfarenheten vittnar, att låne- och undsättnizgsan-
stalter icke sällan urarta till medel att til!freds-
ställa de allmännaste böjelser i menniskona!uren, —
fåfänga, lättja och vällustbegör. Med lånebiträden
förhåller sig alldeles som med barmbhertighetsverk
och inrättningar. Ju flera fattigförsörjningsanstal-
ter, dess flexa fattiga som anlita dem; så skola ock
utvidgade låneanstalter i samma förhållande öka
antalet på lå:esökande. Talaren ville dock icke
bestrida, att lån kunna vara gagnelige för den
sparsamma, måttlige och idoge jordbrukaren; men
den som har dessa egenskaper, behöfver sällan lå-
na, tvertom anser han skuldsät!ning vara ett för-
störingsmedel för sitt välstånd. Utan att åberopa
exemplen af landsorter, hvilka genom diskontlån
kommit på obestånd, finnas andra talande bevis på
lånesystemets skadliga inverkan på jordbruret.
Der bruksnäringar ionästlat sig ibland jordbruket,
finner man, nästan öfve:allt, hurusom den förra
menligt insverket på de nä:boendes välstånd och
sjelfberoende. Orsaken är: visst icke de nya utväå-
gar, som för landtmanven blifvit öppnade till a:-
bets- och forelingsförtjenst eller till föryttring af
skogseffekter, utan det härmed förenade tillfället
att erhålla penninge- eller varuförskotter. Äfven
des:a borde vara vinstgifvande, emedan de äro rän-
tefria; men lättheten att gecom skuldsättning se
behofven uppfylida, för!lamar srbetsdriften, befordrar
öfverflödspjutningarre och nödgar slutligea den
obetänksamme förskottagaien att pantförskrifva sin
egendom, sin arbetsförmåga, sin idoghet.
Talaren hade så mycket större arledning att
motsätta sig det nu föreslagna lånebiträde, som
let visst icke afser den skattdragande och mest hjelp-
behöfvande jordbrukarens fördel. Skattejorden är i
ailmänhet af föga, mångenstädes af intet värde; den
kan i följe deraf icke göra några anspråk pi fa-
stigbetslån gällsnde, om icke till ett högst obetyd-
igt belopp; deremor komma fördelarne af lanet
att .tillgodonjutas af den fria jorden, som just
uti sin skattefrihet redan äger den största upp-
muntran, det kraftigaste beskydd. — I den me-
ra speciela frågan om Statens garanti för Hypo-
theksföreningar till låos upptagande, ansig Talaren
att Rikets Ständer genom bifall till Stits-Utskot-
lets Utlåtande N:a 199, redan afeifvit sitt Uilåtan-
de. Skulle dock nyttan af dessa inrättningar synas
avg Of: ervägarde för att förmå det Högv. Stånocet
att fråvgå it redan fattadt beslut, så vile Talare;
Ör egen del erinra, att han ansåg det af föregå-
inde RB. Etänder besluna Statslän med afseende
Då Jordbrukets understöd vida ärdamålsenligare än
det of Reservanterne ru föreslagna; emedan det
förra dock afsåg Svenska jorden i allmänhet, men
let sednare insk:ävkte sig till de få proviase, i
vilka hypotheksföreninsar möjligen kuuna uppkom-
Nn, ehuru alla ika må t isläda sig den garanlte,a-
le ansvarigheten.
I afseende på den öfverklegade p-nniogbristen,
nedgaf Talaren alt den ä!ven förspordes 1 hans
irembygd (Daisinej; men orsaken dotill var lätt
att fiuna dels 1 bristaude arbetsförtjeust, under dit
solerafarso!en hemsökle Sverige, dels i denra vin-
ers ohjelpsamhet jör afsättning .f ortens produk-
er och handas! jer, dels ock förnämlig:st nti RB.
Ständers besi:.t alt gezom alltför hög beskattning å
Jen privata assicnerinrgen Snart sået tillinteton,a