att rubba den grund, hvarpå Konungamakten hvilar. Då Bikets Ständer år 1812 bragtes att öfverträda grundlagen och nediägga godtyckets makt fi HofKanslerens händer, s-edde sådant förnämligast af personligt förtroende till dåvarande Hof-Kanslern, hvars förbindande maner och öf-ertalande förmåga lyckades att lösa rik.dagsminaseas tvifvel. Emedjertid vann Hof-Kanslern sin seger endast för priset af det högtidligaste löfte att aldrig missbruka sin sjelfför värfvade makt, och att senast återställa den så snart de vid den tiden motsedda politiska stormar voro öfverståndoe. Det är beklaganosvärdt att et. sådant löfte någonsin är gifvet, emedan tron på en hög medborglig dygd nödvändigt måste hafva betydiigen försvagats, om icke rent af försvunnit, gen m en tjiguårig, fruktlös, oförklarad väntan på dess uppfyllande. Om: det icke kan bestridas att Konungens Ridgifvarepersonal, så vida fråga är om uppfyilande af dess bestämmelse, icke eger nigon annan fruktansvärd ovän än sig sj-Ilf, så måste också medgifvas, alt den har de största tacksamhetsförbindelser till den periodiska pressen, som tid efter tid öfreriygat den om sina misstag. Det har vid sådant förevetande nödvändigt skolat ofördelsktigt inverka på begreppen ow dess moraliska åsigter, att indragningsmakten i många år fått utöfva en till förföljelse gränsande stränghet mot vissa tidningsutgifvare, hvaraf till äfventyrs flera måst med sin välfärd betala rådgifvarpes enskilta missnöje Illa beräknande 3in sannskyldiga fördel, har rådgifvare-personalen på detta sätt motserkat uppkomsten af goda tidningar och derigenrom ådragit sig så mycket cer stränga förebråelser, som den ända till slutet af förledit år, låtit Styrelsens egen tidning fö:blifva i ett högst deplorabelt tillstånd. Den åt Hof-Kanslern upplåtna makt, att efter godtfinnande supprimera de af honom ech dess kolleger icke tolererade tidningar, har, långt ifrån att ibland dem underhå!la fasthet i grundsatser, förmått dem till glömska af de åsigter hvilka de, före inträdet i Styrelsen offentligen förklarat sig bekänna. Den Konungens Rådgifrare, som nyligen komplimenterat Rikets Ständer cch karaktiserat Korungens Rådkammare genom sitt yttrande om äran att vara inför Riksrätt anklagad, har i protokollerne för 1809 års Riksdag, nedlagt bevis på andra tänkesätt. Så har äfven den bland konungens rådgrfvare, hvilken i dessa dagar talat för indragningsmaktens bibehållande, på grund af tidningarnes förmänta fräckhet, uti 1823 års Riksdazgs protokoller, förvarat sin, vid den tiden, hy!lade motsatta mening. (Forts, fö:jer.)