att rubba den grund, hvarpå Konungamakten
hvilar.
Då Bikets Ständer år 1812 bragtes att öfver-
träda grundlagen och nediägga godtyckets makt fi
Hof- Kanslerens händer, s-edde sådant förnämligast
af personligt förtroende till dåvarande Hof-Kanslern,
hvars förbindande maner och öf-ertalande förmåga
lyckades att lösa rik.dagsminaseas tvifvel. Emed-
jertid vann Hof-Kanslern sin seger endast för priset
af det högtidligaste löfte att aldrig missbruka sin
sjelfför värfvade makt, och att senast återställa den
så snart de vid den tiden motsedda politiska stor-
mar voro öfverståndoe. Det är beklaganosvärdt att
et. sådant löfte någonsin är gifvet, emedan tron
på en hög medborglig dygd nödvändigt måste haf-
va betydiigen försvagats, om icke rent af försvun-
nit, gen m en tjiguårig, fruktlös, oförklarad
väntan på dess uppfyllande.
Om: det icke kan bestridas att Konungens Ridgif-
varepersonal, så vida fråga är om uppfyilande af dess
bestämmelse, icke eger nigon annan fruktansvärd
ovän än sig sj-Ilf, så måste också medgifvas, alt den
har de största tacksamhetsförbindelser till den periodi-
ska pressen, som tid efter tid öfreriygat den om
sina misstag. Det har vid sådant förevetande nöd-
vändigt skolat ofördelsktigt inverka på begreppen
ow dess moraliska åsigter, att indragningsmakten i
många år fått utöfva en till förföljelse gränsande
stränghet mot vissa tidningsutgifvare, hvaraf till äf-
ventyrs flera måst med sin välfärd betala rådgif-
varpes enskilta missnöje Illa beräknande 3in sann-
skyldiga fördel, har rådgifvare-personalen på detta
sätt motserkat uppkomsten af goda tidningar och
derigenrom ådragit sig så mycket cer stränga före-
bråelser, som den ända till slutet af förledit år, låtit
Styrelsens egen tidning fö:blifva i ett högst deplo-
rabelt tillstånd.
Den åt Hof-Kanslern upplåtna makt, att efter
godtfinnande supprimera de af honom ech dess kol-
leger icke tolererade tidningar, har, långt ifrån
att ibland dem underhå!la fasthet i grundsatser, för-
mått dem till glömska af de åsigter hvilka de, före
inträdet i Styrelsen offentligen förklarat sig bekän-
na. Den Konungens Rådgifrare, som nyligen kom-
plimenterat Rikets Ständer cch karaktiserat Ko-
rungens Rådkammare genom sitt yttrande om äran
att vara inför Riksrätt anklagad, har i protokoller-
ne för 1809 års Riksdag, nedlagt bevis på andra
tänkesätt. Så har äfven den bland konungens råd-
grfvare, hvilken i dessa dagar talat för indragnings-
maktens bibehållande, på grund af tidningarnes för-
mänta fräckhet, uti 1823 års Riksdazgs protokol-
ler, förvarat sin, vid den tiden, hy!lade motsatta
mening. (Forts, fö:jer.)