pitalet, som vid jordbruket användes, dels att räntan måste jemföras med räntan i det öfriga Europa. Hvad jordbrukarnes nödrop vidkommer, så torde det vara statens pligt att likaså mycket akta på dem, som på koosumenternes nödrop. — Om Utskottets Betänkande blefse antaget, och Expeditions-Utskottet derigenom förbundet att motivera skälen dertill i enlighet med detta Betänkande, så komma Riksens Ständer nemligen då att i detta fall förklara, att vårt rörelsekapital, som i detta ögonblick e är störve än år 1818, är likväl för stert; att den tillökning dertill af 2 millioner i silfver, som Konungen föreslagit, bör vägras på den grund, att det skulle sätta realisationen i våda, fastän förra Riksens Sänder ingingo till Konungen med en skrifvelse i motsatt syftning, innehållande att presict samma indragning i landet af 2 millioner i silfver vore ett nödvändigt stöd för realisationen; vidare, alt räntans allmänna nedsättniog skulle af R:ksens Ständer förklaras vara af ingen vigt, att Riks. Ständer så mycket mindre derpå kund: fästa afseende, som den i alla fall ej komme att hädanefter minska jordbrukarens; Riksens Ständer skulle förklara att ett skuldsatt jordbruk är alldeles detsamma för landets välfärd som ett skuldfritt; att det synes R. St. likgiltigt, om jordbrukarne, som dock utgöra tvenne Riks-Stånd, och sjelfva skola underteckna denna underdåniga skrifvelse, om de, säger jag, äro blott arendatorer åt sina fordringsägare, eller sjelf ägare af sin jord. Talaren öfverlemnade till hvar och en att afgöra huruvida en sådan försklaring af R. St. inför konungen någonsin skulle kunna erkännas af nationen. Med Prof. AGARDH instämde Dr BEXELL till alla delar. (Forts. följer). — TR —— AA TEE i keee