om iantagarne fortitara all vara Oo:ormoögne att upp-
fylla deras förbindelser, skola väl deras fastigheter
försäljas? hvilken köper dem i en provins, som re-
dan ligger så djupt sjunken i välmåga och kredit?
vid ett dylikt förhållande, hvad skulle Staten göra?
kanske köpa in fastigheterna för egen räkning
att öfverlemnas åt förpaktare på Engelska viset?
Huru skulle då den slutliga kapitalförlusten be-
täckas. — Huru skall man kunna anse en Hypo-
theksförening säker, när man icke ännu känner de
gi under eller stadganden och reglementen, hvilka sko-
la betrygga Inrättningens framgena bestånd? Ännu
är ingen lag för detta slag af kreditförenineen fö-
reslegen, än mindre stiftad: skall Riksdagen ännu
några månader utdragas för en sådan lags stiftan-
de? och huru skola Riksgäldskontorets Fullmägtige
kunna granska och med fullkomlig öfvertygelse
godkänna Iotecknings-handlingar m. m. från aflägs-
na landsorter, huru bedöma, utan den närmasie lo-
kalkännedom, cm fastigheter, hvilka äro upptagne
efter taxeringsvärdet för något visst år, icke kunna
genom förändrade ekonomiska förhållanden förlora
mycket i sitt verkliga värde o. s. v. Af alla dessa
skäl, till hvilka ännu flera kunde läggas, tillstyrkte
talaren bifall till Utskottets Betänkande, 55 oo?
Prosten ÖRNBERG ansåg att, emedan landets
hufvudnäring, jordbruket, är med skatter mest be-
aungad, och flera, som idka denna näring, i följd
deraf äro på väg att duka under, så om Staten
med sin allmänna kredit kunde uppfylla bristen
i den enskildta ock skaffa fastighetsegaren lån för
billig räota i förening med årlig amortering af sjelfva
skulden, emot det att denne lemnar Staten tilllräck-
1g garanti och säkerhet för dess borgen, fullgjorde
Staten i detta fall en pligt, som lände det en-
skildta till förmån och med detsamma beredde väl-
stånd åt det allmänna. Atminstone borde ett för-
sök i detta fall göras.
Prosten STENHAMMAR erkände, att hin i Ko-
nunrgens proposition, tacksamt vördar Landsfadrens
omvårdnad om jordbrukets förkofran och hela landets
val. Men talaren trodde sig bäst ådagalägga denna
vördnad för Konungen, då han afvisade hvarje fö-
restallving, att Hans stora själ icke skulle vara o-
ändligt upphöjd öfver alla små misstycken — öf-
vertygad, såsom talaren var, att representanten en-
dast då uppfyller Konungens önskan, när han, tro-
gen sin pligt, oförstallt yttrar sin tanka om Sty-
relsens förslager. Talaren älskade tro, att äfven de
högt uppsaite män, dem konungena kallat till sine
rådgifvare, !edas af en ädel önskan, att höra fol-
kets röst, så vidt den kan uttalas genom de från
spridda orter samlade ombuden. Dettänkesätt, som
med ängslan ser planerna till utländsk skuldsättning
ihärdigt fullföljas och utvecklas, borde väl icke be-
fara någon oblid tydning, emedan detta tänkesätt
är helt och hållet nationelt, och icke annat än det
gamla, svenska sinnelaget, som mer värderade en
arlig fattigdom, än en på vågspel byggd förhopp-
ning om osäker och äfventyrlig vinning. Detta sin-
nelag delade talaren af allt sitt hjerta och tvekade
icke, att med den större, allvarsamma och betäak-
simma delen af nationen, betrakta nitet för stats-
skuldssystemernas införande i vårt land, såsom det
enda egentliga muvementet, mot hvilket man för
närvarande behöfver hos oss vara på sin yakt.
Emedan talaren ej kunde lemna sin röst för låns
upptagande till Hypoteksföreningars understöd, vil-
le han ock framlägga skälen derföre. — Den för-
sta frågan blef då den: månne Svenska jordbruket
nu befinner sig i så tryckande belägenhet, att det
behö fver upprätthållas genom konstlade — ja,
nästan våtdsamma och rättsvidriga medel? Att
jordbrukarea här och där befinner sig i förlågenhet,
år ostridigt; men när skall den tid komma då den-
na klagan ice höjes från enskilta eller från en och
arnan landsort? Några större possessionaters — någ-
ra misslyckade, dristiga spekulanters rop om lin-
dring i bördan af en stor stuldsättning, skola i al-
Ja tidpuskter Lita höra sig; ett uppenbart misstag
vore att anse dem såsom en röst från hela Sverges
joribruk. Man anför, att en mera allmän förlägen-
het röjer sig inom ett och annat bland Sverges syd-
liga landskap. Men äro icke de som då nämnas,
just de samina öfver hvilka välsignelserna af ymni-
ga lånetiligingar, för icke många år tilbaka, rikli-
sen utgjötos, för art der påskynda jordbiukets ut-
veckling i den cnsidiga rikiningen till spann målspro-
duktion? Der her man för sina ögon varnacde e-
xempel af vådan att skycda jordbruket till bjelp
med förhastade understöd och förhastad tillämpning
af teoretiskt vällju lande författningar. Huru talades ci