märksamhet vid riksdagsisavnavalen. oe
(Forts. följer.)
Till R-daktion af Aftonbladet.
Anhålles om ctt rum i Tit. blad för följande svar å post-
förvaltaren i Uddevalla Hr A. D. v. Schmalenstes epistel
till underteck aad.
Ehuru Hr Schmalensee,att dömma af hans stylistiska för-
måga, måtte befinna sig på en ganska hög ständpunkt af bild-
ning och belefvenhet; så torde Hr S. dock icke anse förmä-
tet af oss om vi tillrättavisa honom, och dervid använda
ett språk i rak motsatts till det han valti anseende till oss,
öfver:ygade att det icke är genem invektiver,som man be-
visar en sanning, hvilken bäst pryder och framställes i sin
enkla drägt, utan någon brokig harlekinströja. Länge haf-
va vi erfarit följderna af den harm vår vägran af postarf-
-vade för tidningen väckt bland dem, som funnit sitt intresse
derigenom förnärmadt. Detta oaktadt hafva vi alldrig,
såsom Hr 5. sanningslöst föreger nedskällt (hu ett fult
ord!) embetsverk och tjenstemän, väl vetande alt sådant
icke leder till någen heder, och icke utgör öfvertygande
bevis på rättvisa. Vi hafva tvär!om stricte hållit oss till
fakta, och vid sanningen, den vi ännuicke sett vederlagd af
dem, som icke kunnat undgå att deraf finna sig träffade. Också
frukta vi ej eller för en vederläggning,lika lite som för att
uttala sanningen i hvad fall och under hvilka omständighe-
ter, som helst. Om den är mindre behaglig i deras ögon
och öron, som gemenligen icke tåla att se eller höra den på
nära håll, så rå vi ej derför. Sanningen är likväl hvad
den är — oomkullstötlig; och vi akta oss väl för att, med
vett och vilja, säga något som strider deremot. Hr. S. tor-
de derföre ursäkta om vi, under medvetenheten att icke
hafva sagt någon osannuing, som han påstår, förneka att
af granlagenhet mot personer, som saken kunde röra, hör-
samma hans uppmaning att uppge hvilken eller hvilka af
hans medbröder, som velat förmå vära läsare att betala sig
arfyode.
Dessutom torde Hr S, finna, sig med uppfyllandet af
en sädan begäran mindre belåten än om vi, till stöd för en
uppgift, hvaröfver han är så mycket förbittrad, anföra bland
mänga bref som vi i detta afseende enskilt kuana förvisa Hr
S. om så behagas, följande utdrag af ett bref från en prost
och kyrkoherde, af följande lydelse: — — — Men e-
när postinspektoren i — — — ryligen utbjudit sam-
ma tidning mot 3 Rdr 16 sk, vågar jag ej sända de lem-
nade medlen, emedan tidningen för det priset icke kan ta-
gas, utan får blott vördsaet fråga kvad som menas med
frikännes från postarfvode, och om det är rimligt cl-
ler ens tänkbart att postmästaren för sitt besvär att
rätt och slätt lägga Tidningen på posten eller i en vä-
ska, kan begära detsamma i B:co, som Redattionen af Tid-
ningen begär i Rgs. eller om det ej finnes någon gräns för
sådane preventioner. Hr S., som förmodligen icke är så mye-
ket hemmastadd i Svenska språket, tror att med ordet post-
förvaltare, ovilkorligen skall menas alla, och atthan i den
oförsynta tillvitelsen följaktligen vore inbegripen. Men
vi vilje endast göra konom uppmärksam derpå, att vi icke
sagt postförvaltarne, utan postförvaltare, ltwarmed kan me-
nas både en och flere, men ej alla. Hr S. bekänner helt
uppriktigt att kan ej förmår uppdraga skillnaden mellan
lagl g och olaglig rättighet; vi vilja således lära ho-
nom hvari den kan bestå, och hvad vi menat med orden:
icke laglig rätt, som vi nyttjat. Dermed hafve vi velat
uttrycka ungefär denna mening, att om t. ex, H. S. före-
gaf sig äga rätt till postarfvode för vår tidning, och pre-
numeranter derå möjligen kunde, i följd af detta hans fö-
regifvande, tro honom vara fuilt berättigad dertill; så egde
han, i deras tanka, en rättighet hvaraf han drog fördel; men
den vore icke laglig. H. S. bar förmodligen för att öfver-
raska oss med sin öfversittareförmåga 1 Ofversättareskick-
lighet, försvenskat ordet popularict till pöbelaritt, o-
tvifvelaktigt äfven för att öfvertyga oss om rätta ordaför-
ståndet af det förra, under det han söker att, i sitt skrif-
sätt , imitera det senare. Vidare företar sig Herr
Schmalenste en liten nätt och naiv recension af vår
Tidning, hvarföre vi stanne hos tonom i mycken förbin-
delse — skada blott att den icke är något utförligare; den
skulle då ägt ett större intresse, emedan han tydligen åda-
galägger en särdeles naturlig fallenhet för dylikt arbete,
och ger ctt godt hopp om sig, i fall han skulle framdeles
vilja använda sin talang dertill. Han har blott inskränkt
sig till afhandling om nägra små högst obetydliga anekdoter,
och dervid allvarligt tagiti betraktande den Engelska hö-
nan, hvilken vi till all olycka, lockade till oss — skulle
man väl tro det — från sjelfva Aftonbladet, hvarur vi
likväl så sällan hämte nagot kuriöst. — Att äfven Tur-
kar kunna vara fintliga, har Hr 5. icke kunnat fördrag:; och
likväl hafve vi tagit denna anekdot ur ett Tyskt blad, hvårs er-
kända värde vi icke ens äro nog förmätna att önska — vårt,
Men allt detta oaktadt har Hr S. ansett sådant för icke fullt
passande tiil vårt Bonde-Stånds verkliga klokhet och upplysta
begrepp. H. S. är något för sträng recensent, och det är olyck-
ligt nog att vi råkat ut för en sådaa bjesse: Men vi äro vid
godt mod så länge han blott håller sig vid några lumpna
anekdoter, och icke går från den ingelska hönan, de fiatli-
ge Turkarne, officern med glasögat och den dumma pigar,
och kommer in på sjelfva hofvudiexten; ty då vete vi i
sanning icke huru det skulle gå ed vår auktorliga ära,
Målte derföre en bonnet fred emel:an oss och Postförval-
taren i Uddevalla Hr A. D. von Schmaälense snart afslu-
tas, på det att en så olycklig katastrof må för oss ickein-
träffa. — Bland de p:eliminära fredsvillkoren tage Vt OSS
friheten bestämma att skänka henom den der laxen med
löken på, som han förmenar en eller anuan af hans kolle-
ger kunde hafva gifvit våra prenumeranter, men hvilken de
torde vara benägna till oss afstå
(Redaktionen af Bonde-Ståndets tidning).