ANI HAT hr Cr Ann Rn tan ER nt nn nn nn Ran
gen ingås utan att en enda föreskrift är känd om
de inrättningar för hvilka nationen sku le ingå den-
na borgen. Det ör lätt att finna att Hypoteksför-
eningarve skulle erbålla medlen emot utfärdade
obligationer, men hvad siäkerbet eger väl nationen
att des a obligationer ej komma att sträcka sig
långt wöfver beloppet af den borgen, som nu är
föreslagen.
De farhågor man har skäl att hysa mot saken
äro af Ut kottet så väl uvivecklade, att jag ej längre
vill uppehålla mig med deras återupptagande. Det
förefaller mig endast besynnerligt, att man börjat
så mycket mtalska för Statslån i denna form, sedan
Rikets Sänder afslagit de föreslagne Statslånen till
militsranslagen, och ännu besynnerligare förefal-
ler mig denna ifver, sedan man förut hört styrelsen
berömmas för det landet genom dess försorg blifvit
befriadt från Stats-skuld.
Jag kan således, ehuru med rättvisande af det
goda ändamål man förespeglat oss med detta låne-
förslag, och med fullkomlig erfarenhet om behofvet
för landtmannen af ett sådant understöd om ända-
målet kunde virnas, icke annat än hysa de största
farhågor, att det icke kan uppovås genom detta me-
del, som i och för sig sielf icke innefattar något annat,
än att alla samhälls medlemmarne gå i borgen för att
understödja några få. Hvarföre vill maa icke häl-
dre nöja sig med det vida säkrare, om också icke
alldeles så hastiga sättet, att låta den enskilda kre-
diten i naturlig väg bilda nya tillgångar genom inri-
kes växlar och privatbanker, hvilka göra kapitalerne
rörliga och ofelbart bidraga att nedsätta räntan, än
att nödvändigt ingå denna borgen, som lätt kan återfö-
sa till samma brytning och skakning, som de kän-
de fallissementerna före 1817 års Riksdag, hvilka
visst icke väntades när provinsdiskonterne fingo sina
oktrojer men hvilka emedlertid orsakade många en-
skildes ruin, och på hvilka nationen hade lidit ännu
större förluster, om Rikets Ständer förut varit nog
okloke att för dessa inrättningar ingå en sådan borgen,
som nu, än mera obestämdt, är föreslagen för Hy-
poteks-inrättningarne. Jag får således för min del
yttra, att så villig jag vore att med min röst bi-
draga till saken, sedan Hypoteks-föreningarne voro
bildade, och deras reglementen ändamålsenligt fast-
stälde, hvilket ännu ej skedt, lika så vådligt och
lältsinvigt anser jag det vara att, innan detta inträf-
fat, för en inbillad fördel, som i sjelfva verket ej
kommer att medföra tillräcklig hjelp, ikläda Staten,
för hvilken vi såsom folkets ombud ansvara, en så
vidt u:seende förbindelse.
HANS JANSSON från Elfsborgs Lin wille icke
samtycka till antagande af något Låne-och skuld-
sättnirgssystem, ehuruväl han med tacksamhet er-
kände Regeringens och många Representanters vi-.
sade omtanka för jordkrukets upphjelpande. Den
utväg, man dertill valt ledde icie till den åsyfta-
goda verkan, utan skulle måkända i en framtid
komma att mera undergräfva än underbjelpa jord-
brukarens ställning. Om, såsom en Ledamot af
Ridd. och Adeln yttrat, meningen med Låne-Syste-
mets införande vore, att på detta sätt, (kanske
det enda,) konsolidera Adelns förmögenhet:? hade
man ja redan en bestämd vink om hvilka före-
trädesvis hade att påräkna Låneunderstöd. De sto-
ra prosessionaterne anammade tillgångarne och
de små jordägarne fingo iogen skilling. — Man hade
sagt, att den hypotiserade jorden innebure till-
räcklig säkerhet mot all förlust för Staten. Möj-
ligt ! Och om Staten med sin kredit kunde mellan-
komma och uphjelpa en af sina vigtigaste närings-
grenar, borde sådant, äfven med någon uppoffring,
ske; men om detta ändamål, på nu föreslagne vill-
kor, kunde vinnas, vore dock problematiskt, ty hu-
ru många kunde väl komma i åtnjuande af lånet?
Svenska jordbruket häftade i intecknad skuld till
belopp mellan 70 och 30 millioner, och måhända
lika mycken ointecknad. Huru långt skulle då 2
millioner Rdr. Specie förslå? Något vore väl bättre
än intet, men då Statens afförer i stort hade sam-
ma förhållande som en easkildis i smått, updrog ta-
laren en jemnförelse med en man som ärft ett be-
tydligt Fidei-kommis , deraf han med hushållning
kunde lefva, men af fåfänga att vilja täfla med
sina rikare grannar, låter förleda sig till större ut-
zsifter, till hvars bestridande han pålägger sina un-
derhafvands större afgifter och arbetsskyldigheter,
sarbt slu:ligen alldeles utarmar dem;, då erbjudes
dem af egendomsherren att å godsets kontor få
uttaga lån, hvaraf de begagna sig, med den på-