ANI HAT hr Cr Ann Rn tan ER nt nn nn nn Ran gen ingås utan att en enda föreskrift är känd om de inrättningar för hvilka nationen sku le ingå denna borgen. Det ör lätt att finna att Hypoteksföreningarve skulle erbålla medlen emot utfärdade obligationer, men hvad siäkerbet eger väl nationen att des a obligationer ej komma att sträcka sig långt wöfver beloppet af den borgen, som nu är föreslagen. De farhågor man har skäl att hysa mot saken äro af Ut kottet så väl uvivecklade, att jag ej längre vill uppehålla mig med deras återupptagande. Det förefaller mig endast besynnerligt, att man börjat så mycket mtalska för Statslån i denna form, sedan Rikets Sänder afslagit de föreslagne Statslånen till militsranslagen, och ännu besynnerligare förefaller mig denna ifver, sedan man förut hört styrelsen berömmas för det landet genom dess försorg blifvit befriadt från Stats-skuld. Jag kan således, ehuru med rättvisande af det goda ändamål man förespeglat oss med detta låneförslag, och med fullkomlig erfarenhet om behofvet för landtmannen af ett sådant understöd om ändamålet kunde virnas, icke annat än hysa de största farhågor, att det icke kan uppovås genom detta medel, som i och för sig sielf icke innefattar något annat, än att alla samhälls medlemmarne gå i borgen för att understödja några få. Hvarföre vill maa icke häldre nöja sig med det vida säkrare, om också icke alldeles så hastiga sättet, att låta den enskilda krediten i naturlig väg bilda nya tillgångar genom inrikes växlar och privatbanker, hvilka göra kapitalerne rörliga och ofelbart bidraga att nedsätta räntan, än att nödvändigt ingå denna borgen, som lätt kan återfösa till samma brytning och skakning, som de kände fallissementerna före 1817 års Riksdag, hvilka visst icke väntades när provinsdiskonterne fingo sina oktrojer men hvilka emedlertid orsakade många enskildes ruin, och på hvilka nationen hade lidit ännu större förluster, om Rikets Ständer förut varit nog okloke att för dessa inrättningar ingå en sådan borgen, som nu, än mera obestämdt, är föreslagen för Hypoteks-inrättningarne. Jag får således för min del yttra, att så villig jag vore att med min röst bidraga till saken, sedan Hypoteks-föreningarne voro bildade, och deras reglementen ändamålsenligt faststälde, hvilket ännu ej skedt, lika så vådligt och lältsinvigt anser jag det vara att, innan detta inträffat, för en inbillad fördel, som i sjelfva verket ej kommer att medföra tillräcklig hjelp, ikläda Staten, för hvilken vi såsom folkets ombud ansvara, en så vidt u:seende förbindelse. HANS JANSSON från Elfsborgs Lin wille icke samtycka till antagande af något Låne-och skuldsättnirgssystem, ehuruväl han med tacksamhet erkände Regeringens och många Representanters vi-. sade omtanka för jordkrukets upphjelpande. Den utväg, man dertill valt ledde icie till den åsyftagoda verkan, utan skulle måkända i en framtid komma att mera undergräfva än underbjelpa jordbrukarens ställning. Om, såsom en Ledamot af Ridd. och Adeln yttrat, meningen med Låne-Systemets införande vore, att på detta sätt, (kanske det enda,) konsolidera Adelns förmögenhet:? hade man ja redan en bestämd vink om hvilka företrädesvis hade att påräkna Låneunderstöd. De stora prosessionaterne anammade tillgångarne och de små jordägarne fingo iogen skilling. — Man hade sagt, att den hypotiserade jorden innebure tillräcklig säkerhet mot all förlust för Staten. Möjligt ! Och om Staten med sin kredit kunde mellankomma och uphjelpa en af sina vigtigaste näringsgrenar, borde sådant, äfven med någon uppoffring, ske; men om detta ändamål, på nu föreslagne villkor, kunde vinnas, vore dock problematiskt, ty huru många kunde väl komma i åtnjuande af lånet? Svenska jordbruket häftade i intecknad skuld till belopp mellan 70 och 30 millioner, och måhända lika mycken ointecknad. Huru långt skulle då 2 millioner Rdr. Specie förslå? Något vore väl bättre än intet, men då Statens afförer i stort hade samma förhållande som en easkildis i smått, updrog talaren en jemnförelse med en man som ärft ett betydligt Fidei-kommis , deraf han med hushållning kunde lefva, men af fåfänga att vilja täfla med sina rikare grannar, låter förleda sig till större utzsifter, till hvars bestridande han pålägger sina underhafvands större afgifter och arbetsskyldigheter, sarbt slu:ligen alldeles utarmar dem;, då erbjudes dem af egendomsherren att å godsets kontor få uttaga lån, hvaraf de begagna sig, med den på