hos Polen, vore väl detta en tillräcklig grund att betala något till Ryssland? En allmänt gällande rättsgrund säger, att den som betalar orätt fordringsägare icke derigenom blir qvitt sin skuld. Vi skulle således sså utan svar, om Polen, i framtiden återuppresande sig, förebrådde oss att hafva betalt dess förtryckare. Vi hafva undertecknat Wienska Kongressakten, och hafva således rättighet att fordra återställande af Polens Nationalitet, Låtom oss derföre svara de främmande underhandlarne: I ären Ryssar, och icke befogade att underbandla för Polackar. Men ären I Polackar, så ägen I icke att underhavdla i den suveräns namn, som icke mera är eder Konung, emedan han till intetgjort det fördrag, som gjorde honom dertill. (Visserligen stå vi iskuld hos Polackarne, men den skuld vi äga till dessa våra högsinnade vapenbröder är en blodskuld, som endast kan betalas på slagfältet. Gerna må våra Ministrar söka att afbörda denna skuld. Må de af oss begära medel dertill, vi skola icke vägra dem. Men aldrig skola vi lemna dem penningar för att öfverandtvarda åt edra förtryckare. — Och I ministrar! huru hafven I kunnat inlåta eder i så okloka underhandlingar? Huru var det möjligt att så helt uch hållit glömma andan och bokstafven af de vigtigaste fördrag, och icke akta på alla de anmaningar som blifvit eder gjorda? Viljen i åter uppgräfva en döfödd kouveation, som aldrig blifvit gillad af Fransyska Kamrarne, af hvilka den dock måst bekräftas, om den skolat åstadkowma betalning af en förnedrande skuld, som icke är någon skula? I veten att R:chilieu fick en nationalbelöning för det han befriat landet från utlänningarnesanspråk och från occupation af de främmande trupperne. Jemfören edert handlingssätt med hans: I hafven, för att honorera, Gud vet hvilken underskrift, låtit utbetala 20 millioner till Konungen af Grekland, hvilka genast öfvergått i Turkiska händer, och från dessa till Ryska; J hafven, u!tan att akta på de första elementerne af en representatif författning, afslutat. en traktat med Förenta Staterne, hvarigenom måhända landet går miste om 25 millioner, och genom hvars obefogade ingående J utsatt Frankrike för faran att invecklas i krig med den nation, till hvilken det käaoner de starkaste sympatier. Under skydd af namret: Polen försöken J nu att förnya det skymfliga från 1815, att återupplifva alla våra smärtande minnen, och att uppkalla hvarje lystnad till plundring af vår skattkammare. I sanning! Fransyska folket trodde sig bestämdt till mnågontiog bättre, då det visade sig 1830 så tappert cech ädelmodigt. Det kunde icke ana, att man ville göra det till en lekboll för diplomatien. Ären J verkligen — jag frågar eder med bäfvan — denna nations och dess revolutions ministrar? Dagen efter sedan diskussionen förefallit i Kammarer, innehöll den halfofficiella Journal des Debatt en artikel, som gillar det förslag hvilket gjordes under diskussionen af Er Dema:cay, nemligen att Frankrike skulle låta sina anspräk falla, emot det att Ryssland gjorde på samma sätt. Såsom motif härtill anger det ministeriella bladet helt öppet sin, öfvertygelse, att i fall Ryssland vid liqvidens uppgörande fann sig vara Frankrike någonting skyldigt, så skulle man dock få se att deuna makt ingenting betalte, och å andra sidan, om Frankrike blefs2 gäldenär, skulle dock aldrig någon minisicre våga föreslå Deputeradekammaren utbetalning af ett skadestånd till Ryssland, såsom arftagare af Polens anspråk.