hos Polen, vore väl detta en tillräcklig grund att
betala något till Ryssland? En allmänt gällande rätts-
grund säger, att den som betalar orätt fordringsä-
gare icke derigenom blir qvitt sin skuld. Vi skul-
le således sså utan svar, om Polen, i framtiden å-
teruppresande sig, förebrådde oss att hafva betalt
dess förtryckare. Vi hafva undertecknat Wienska
Kongressakten, och hafva således rättighet att for-
dra återställande af Polens Nationalitet, Låtom oss
derföre svara de främmande underhandlarne: I ä-
ren Ryssar, och icke befogade att underbandla för
Polackar. Men ären I Polackar, så ägen I icke
att underhavdla i den suveräns namn, som icke
mera är eder Konung, emedan han till intetgjort
det fördrag, som gjorde honom dertill. (Visserligen
stå vi iskuld hos Polackarne, men den skuld
vi äga till dessa våra högsinnade vapenbröder
är en blodskuld, som endast kan betalas på slag-
fältet. Gerna må våra Ministrar söka att afbörda
denna skuld. Må de af oss begära medel dertill, vi
skola icke vägra dem. Men aldrig skola vi lemna
dem penningar för att öfverandtvarda åt edra för-
tryckare. — Och I ministrar! huru hafven I kun-
nat inlåta eder i så okloka underhandlingar? Huru
var det möjligt att så helt uch hållit glömma an-
dan och bokstafven af de vigtigaste fördrag, och
icke akta på alla de anmaningar som blifvit eder
gjorda? Viljen i åter uppgräfva en döfödd kouvea-
tion, som aldrig blifvit gillad af Fransyska Kamrar-
ne, af hvilka den dock måst bekräftas, om den sko-
lat åstadkowma betalning af en förnedrande skuld,
som icke är någon skula? I veten att R:chilieu fick en
nationalbelöning för det han befriat landet från utlän-
ningarnesanspråk och från occupation af de främmande
trupperne. Jemfören edert handlingssätt med hans: I
hafven, för att honorera, Gud vet hvilken underskrift,
låtit utbetala 20 millioner till Konungen af Grek-
land, hvilka genast öfvergått i Turkiska händer,
och från dessa till Ryska; J hafven, u!tan att akta
på de första elementerne af en representatif för-
fattning, afslutat. en traktat med Förenta Staterne,
hvarigenom måhända landet går miste om 25 mil-
lioner, och genom hvars obefogade ingående J ut-
satt Frankrike för faran att invecklas i krig med
den nation, till hvilken det käaoner de starkaste
sympatier. Under skydd af namret: Polen försö-
ken J nu att förnya det skymfliga från 1815,
att återupplifva alla våra smärtande minnen,
och att uppkalla hvarje lystnad till plun-
dring af vår skattkammare. I sanning! Fran-
syska folket trodde sig bestämdt till mnågon-
tiog bättre, då det visade sig 1830 så tappert
cech ädelmodigt. Det kunde icke ana, att man
ville göra det till en lekboll för diplomatien.
Ären J verkligen — jag frågar eder med bäfvan
— denna nations och dess revolutions ministrar?
Dagen efter sedan diskussionen förefallit i Kam-
marer, innehöll den halfofficiella Journal des Debatt
en artikel, som gillar det förslag hvilket gjordes
under diskussionen af Er Dema:cay, nemligen att
Frankrike skulle låta sina anspräk falla, emot det
att Ryssland gjorde på samma sätt. Såsom motif
härtill anger det ministeriella bladet helt öppet sin,
öfvertygelse, att i fall Ryssland vid liqvidens upp-
görande fann sig vara Frankrike någonting skyl-
digt, så skulle man dock få se att deuna makt in-
genting betalte, och å andra sidan, om Frankrike
blefs2 gäldenär, skulle dock aldrig någon minisicre
våga föreslå Deputeradekammaren utbetalning af ett
skadestånd till Ryssland, såsom arftagare af Polens
anspråk.
