agandes hander, ocn det vore for den sKkUldsatlla battre, att sälja en del af sin egendom, än beläna det hela. Man terde undra på, att detta yttrades af en man, hvilken ifrat för Adelns bestånd såsom Statsinstitution; men hans plats skulle alltid finnas der, hvarest Nationen uppställt sitt bangr, och om Ståndets intresse någon gåBg skulle komma i kollision med Nationens, skulle han icke tveka, att tör denne sednares uppoffra den förras. Men lånet skulle icke gagna Adeln; det skulle endast tjena att konsolidera dess skuld. Sedan rättigheten att låta inteckna ådei-kommisser börjat beviljas, bar Adelns fastighetsvärde blifvit väsentligen minskadt, och dep skulle nu vara mera tj-nt med att nödgas realisera sin egendom. Tillgången på lån vores för öfrigt icke alltid lycklig. Hade Westergöthland ej haft diskonterna, så skul!e det icke blifvit så skuldsatt, som det är. Nu hände der icke sällan, att då en skuld utford:ades, t.ex: en diskontskuld, och fast egendom derföre skulle gå på auktion, sammansatte sig bönderna, att slå ibjäl den, som vågade göra inrop deraf.—Det var mycket vanligt, att Regeringen skjöt på ständerna skulden till ett förslags misslyckande.—Grefve Frölich hade här offentligen tillkännagifvet, att han irträdt inom Regeiingens leder. Sådant hade längesedan icke varit någon obekant; men det fick ej nekas, att Grefvep på denna nya bana, verkeligen tagit ut steget, och han hade dervid handlat som det anstod en man af heder. Här slutades förmiddagens diskusion. Eftermiddagens börjades af: Hr ROSENBLAD som talade till förmån för låvet, för Hr af Billberghs reservation, och emot Hr Cederschjölds anmärkningar. Han yttrade sig med mycket beröm öfver Utskottets betänkande, som röjde en ganska skicklig koncepist. Talaren bestridde dock, att räntan af något publikt verk blifvitt nedsatt, utom af S:ockholms sparbank. Om man medgaf att ett stort 1örelse-Kapital vore nyttigt för landet, så måste det vara nyttigt att påskynda en dylik fördels inträffande, och välsignvelsen skulle då nedzallas öfver de Riksstånd, som för desse medborgare lättat möjligheten, att arbeta sig ur sin skuld, och att slippa blifva rof för obarmhertige fordringsägare. Talaren citerade härvid Pohlska bankens exempel, hvilken förskaffat lån åt landets jordägare och yrkade bifall till Hr af Billbergs reservation.— Friherre ar NORDIN uppträdde till vederläggning af några Hr Cederschjölds yttranden. Det välstånd Preussen för närvarande åtnjöt, hade det att tacka sin regering för, hvilken understödt päringarne. Det vore hos oss icke så mycket skatterne, som deras ojemna fördelning, öfver hvars tyngd man kunde beklaga sig. Det nuvarande lånet var ej något statslån; dess afsigt var, att lifva näriogarne, att gifva stadga åt realisationen Oo. s. v. Friherre STEDINGK talade för lånet, som han undersökte huruvida det var behöfligt för jordbrukets understöd och tillräckligt för ändamålet, bvilka båda frågor han besvarade med ja, ehuru han icke kunde tillfullo instämma i Hr Grefve Mörners påstående, att Reg. verkligen gjort allt för jordbruket. Friherre BOIJE hade vid fyra föregående riksdagar yrkat nödvändigheten att bispiinga näringarne, och gladde sig nu öfver att denna princip änteligen gjorde sig gällande. Grefve Frölich och Frih. at Nordin hade fullständigt vederlagt Utskottets betänkande. Hr Cederschjöld hade påstätt, att han icke visste, det landet hämtat något gagn af ett stort rörelsekapital, som icke i varlig väg tillkommit. Frih. var emellertid äldre än Hr Cederschjöld, och erinrade sig ganska väl nyttan af riksgäldssedlarne, hvilka varit de, som lifvat Sverges näringar, och byggt dess städer. Man hade talat om Adelns heder, Vid förra riksdagen då realisationen beslöts, hade jordbruket fått löfte om ett jån. Ordhållighet vore åfven ett bevis på heder. Frih. erkände, att han ifrat emot strypsystemet, då man år 1918 genom ett beslut på 13 rader dragit fyra och en half millioner ur rörelsen. Det har blifvit sagt, att man skrikit som om man sjelf haft snaran om helsen. Ropet hade nu afstannat, ty det är omekligt, att när man drar till snaran, så tystnar deliqventen. De libersla hade nu tagit kapitalistintresset under armarae. Nationen borde då omsider få lära känna dessa, som påstodo sig tala för dess sak, och tillika lära känna de s. k. obskuranterna, som med värma ifrade för näringarne. (Slutet följer). ONE ns