jordbrukaren kunde paårakna at detta län, vore om-
kring 3 proc. årliger, som skulle afgå på kapita-
let. Nå väl! kunde man icke bereda denna bespa-
ring, utgörande inalles icke mer än 40,000 Rdr bko
årligen, på anpat sätt än genom utländsk skuld-
sättning. Borde man icke tvertom tvinga Regerin-
gen att göra den genom inskränkning i flärdfulla
utgifter, genom en förenkling af grund:kattsväsen-
det m. m. Och om Regeringen verkligen velat
bjelpa hypoteksföreningarne, hvarföre hade hon ej
anvävdt lika ifriga bemödanden att gesom dessa de
tysta förmånsrätternes upphörande, som blifvit an-
vände, t, ex. för att få statslån eller få straffet för
majestätsbrott utvidgad!t. Vore ej våra utsöknings-
l2gar, serdeles i afseende å intecknade fordringar,
högst ofullkomliga. Fade vår Regering ens tänkt på
att reformera dessa — att ej tala om inrikes vex-
lar m. m. Och trodde man väl, att några solida
Hypoteksföreningar kunde uppstå, innan allt detta
föregått. En annan värd ledamot (Hr Grefve Frö-
lich) hade förmenat, att motståndet till detta lån
endast härrörde från politisk oppositionsanda, par-
tisinne, eller fivanciell balfupplysning. Talaren
finge för sin del fullkomligt reservera sig häremot,
åtminstone hvad partis:nnet beträffade, ty han viss-
te äonu aldrig med sig att i någon slags form
hafva motsatt sig ett Reg:s förslag, som han ansett
nyttigt eller ledande till ett steg framåt. Tvert-
om hade han med tacksamhet erkäsdt Regeringens
goda vilja i detta afseende, t. ex. då propositionen
om de tysta förminsrätternas afskaffsnde ankom.
Och hvad det förevarande statslånet beträffar, så
hyste talaren den öfvertygelse, att införandet af ett
statslånesystem i landets närvarande ställning och
med det hushållningssystem, som styrelsen nu följ-
de, vore den största olycka, som representationen
kunde draga öfver det redan nog mycket utarmade
Sverge. Emellertid lyckönrskade talaren Hr Gr.
Frölich att nu hafva öfvergifvit all politisk oppo-
sition, och att numera anse det lofgifvet att en-
dast hålla sig till saker och ej till de personer
som skulle uträtta dessa saker. Den värde le-
damoten hade, i sammanhang härmed talat om
populariteten och huruledes han icke ville uppoff-
ra sin sjelfständighet för denna flygtiga tärna.
Deruti hade den värde Jedamoten tvifvelsutan
rätt. Men taiareo trodde likväl, att om förlusten
af popularitet vore en uppoffring, så vore denna
sannolikt, hvad den värde ledamoien beträffar, re-
dan gjord. — Den värde ledamoten hade talat om
financiell balfupplysning? hos lånets motstånda-
re. Det torde likväl hafva varit försigtigast att hål-
la tyst härmed, sedan man, vid närmare undersökning
funne att Regeringens proposition vore så uppställd
att den ej evs visade så pass mycket upplysning, som
vinnes af halfdager. — Den värde talarea hade ansett
den ifrågavarande garantien icke medföra några vå-
dor för staten. I detta fa!l sväfvade vi i ett verk-
ligt mörker; ty den proposition, den värde ledamo-
ten övskat, neml. i Ar af Billberghs förslag, omfatta-
de inga slags villkor, och det vore icke efter des-
sa, som vådan skulle bedömmas. Den värde leda-
moten hade syftat åt de anspråk på absolut vis-
het, som skulle framskymta på de håll, der man
så envist och ensidigt motsatte sig Regeringens pro-
positioner. Talaren hade ej förmärkt sådane an-
språk, men han afundades ej den värde ledamoten
att tilläfventyrs finna absolut vishet i ett Rege-
ringsförslag, som Konstitutions-Utskottet ansett stri-
dande mot grundlagarne, och en ledamot af detta
stånd tydligen ådagalagt vara stridande mot tank-
lagarne. — Deremot vore för talaren fägnande, att,
den ädle grefven som hittills tyckts hafva haft åt-
skilliga tvifvelsmål öfver stadga och system i sty-
relsens handlingssätt, nu stillt sig på optimisternas
sida och trodde att det falska, det osäkra funnit
sin vändpunkt. Talaren kunde väl ans: detta sannt,
så vida det vore tillämpligt å den värde ledamotens
egen ställning i politiskt hänseende — men han be-
farade, att tillävapoingen ej kunde ega rum, i afse-
ende å styrelsen. Mycket vore visserligen illa i vårt
land och i vår styrelse, men talaren betviflade, att
sjukdomen ännu bunnit till den höjd, att natur-
lagarne satte en gräns derför, och att den nödvän-
diga vändpunkten, således vore nära. Ännu åter-
stod åtskilligt, some kunde blifva värre, och ett me-
del dertill vore, efter talarens tanka, att genom ett
utländskt statslånesystems införande yt!eiliga:e ut-
suga de få krafter vi egde qvar. Talaren såge der-
före i den virde ledamotens vändpunkt endast ett
stort steg framåt på den olyckligt fiaanceiella och
statsekonomiska bana, hvarpå vår Regering städse
framoått. men der talaren hannadaec att den måtte