jordbrukaren kunde paårakna at detta län, vore omkring 3 proc. årliger, som skulle afgå på kapitalet. Nå väl! kunde man icke bereda denna besparing, utgörande inalles icke mer än 40,000 Rdr bko årligen, på anpat sätt än genom utländsk skuldsättning. Borde man icke tvertom tvinga Regeringen att göra den genom inskränkning i flärdfulla utgifter, genom en förenkling af grund:kattsväsendet m. m. Och om Regeringen verkligen velat bjelpa hypoteksföreningarne, hvarföre hade hon ej anvävdt lika ifriga bemödanden att gesom dessa de tysta förmånsrätternes upphörande, som blifvit använde, t, ex. för att få statslån eller få straffet för majestätsbrott utvidgad!t. Vore ej våra utsökningsl2gar, serdeles i afseende å intecknade fordringar, högst ofullkomliga. Fade vår Regering ens tänkt på att reformera dessa — att ej tala om inrikes vexlar m. m. Och trodde man väl, att några solida Hypoteksföreningar kunde uppstå, innan allt detta föregått. En annan värd ledamot (Hr Grefve Frölich) hade förmenat, att motståndet till detta lån endast härrörde från politisk oppositionsanda, partisinne, eller fivanciell balfupplysning. Talaren finge för sin del fullkomligt reservera sig häremot, åtminstone hvad partis:nnet beträffade, ty han visste äonu aldrig med sig att i någon slags form hafva motsatt sig ett Reg:s förslag, som han ansett nyttigt eller ledande till ett steg framåt. Tvertom hade han med tacksamhet erkäsdt Regeringens goda vilja i detta afseende, t. ex. då propositionen om de tysta förminsrätternas afskaffsnde ankom. Och hvad det förevarande statslånet beträffar, så hyste talaren den öfvertygelse, att införandet af ett statslånesystem i landets närvarande ställning och med det hushållningssystem, som styrelsen nu följde, vore den största olycka, som representationen kunde draga öfver det redan nog mycket utarmade Sverge. Emellertid lyckönrskade talaren Hr Gr. Frölich att nu hafva öfvergifvit all politisk opposition, och att numera anse det lofgifvet att endast hålla sig till saker och ej till de personer som skulle uträtta dessa saker. Den värde ledamoten hade, i sammanhang härmed talat om populariteten och huruledes han icke ville uppoffra sin sjelfständighet för denna flygtiga tärna. Deruti hade den värde Jedamoten tvifvelsutan rätt. Men taiareo trodde likväl, att om förlusten af popularitet vore en uppoffring, så vore denna sannolikt, hvad den värde ledamoien beträffar, redan gjord. — Den värde ledamoten hade talat om financiell balfupplysning? hos lånets motståndare. Det torde likväl hafva varit försigtigast att hålla tyst härmed, sedan man, vid närmare undersökning funne att Regeringens proposition vore så uppställd att den ej evs visade så pass mycket upplysning, som vinnes af halfdager. — Den värde talarea hade ansett den ifrågavarande garantien icke medföra några vådor för staten. I detta fa!l sväfvade vi i ett verkligt mörker; ty den proposition, den värde ledamoten övskat, neml. i Ar af Billberghs förslag, omfattade inga slags villkor, och det vore icke efter dessa, som vådan skulle bedömmas. Den värde ledamoten hade syftat åt de anspråk på absolut vishet, som skulle framskymta på de håll, der man så envist och ensidigt motsatte sig Regeringens propositioner. Talaren hade ej förmärkt sådane anspråk, men han afundades ej den värde ledamoten att tilläfventyrs finna absolut vishet i ett Regeringsförslag, som Konstitutions-Utskottet ansett stridande mot grundlagarne, och en ledamot af detta stånd tydligen ådagalagt vara stridande mot tanklagarne. — Deremot vore för talaren fägnande, att, den ädle grefven som hittills tyckts hafva haft åtskilliga tvifvelsmål öfver stadga och system i styrelsens handlingssätt, nu stillt sig på optimisternas sida och trodde att det falska, det osäkra funnit sin vändpunkt. Talaren kunde väl ans: detta sannt, så vida det vore tillämpligt å den värde ledamotens egen ställning i politiskt hänseende — men han befarade, att tillävapoingen ej kunde ega rum, i afseende å styrelsen. Mycket vore visserligen illa i vårt land och i vår styrelse, men talaren betviflade, att sjukdomen ännu bunnit till den höjd, att naturlagarne satte en gräns derför, och att den nödvändiga vändpunkten, således vore nära. Ännu återstod åtskilligt, some kunde blifva värre, och ett medel dertill vore, efter talarens tanka, att genom ett utländskt statslånesystems införande yt!eiliga:e utsuga de få krafter vi egde qvar. Talaren såge derföre i den virde ledamotens vändpunkt endast ett stort steg framåt på den olyckligt fiaanceiella och statsekonomiska bana, hvarpå vår Regering städse framoått. men der talaren hannadaec att den måtte