Du säger: att det rätta och sanna undanhålles
lättare och oftare ifolken, än styrelserna; och att
dessa missledas i detalj, då nationerna deremot vil-
seföras i stort. Erkännandet var oförväntadt; i fall
jag rigtigt nppfatiat dess mening; då jag helt öppet
bekänner min mening vara, att om sanningen un-
danhålles folken, är det just gevom dem, som äro
styrelserna närmast, sådant sker; likasom jg anser
styrelserza vara dubbelt tadelvärda, om de missta-
ga sig angående folkens behof i allmänhet, när det
medgifves att de kunta inledas blott i detalj.
Du fullborder ditt ogillande af den förmenta
mesalliansen emellan representationen och tryck-
pressen, då du framställer, huru den förra förlo-
rar i opinionen, både igenom de impulser, hon o-
medvetande emottager och genom dem, som ifrån
henne icke oblandade utgå. Men, månne du här-
vid öfvertänkt, buru de impulser, som både kunna
ifvas och emottagas, äro flerfaldiga? Under sådanve
förhållanden blifver det åter ett ämne för stridiga
meningar att afgöra, hvilken impuls som är skam-
ligare för den fria mannen att följa, antingen mak-
tens, som i utbyte mot medgörligheten kan lemna
fördelar, eller gen allmänna opinionens, som på sin
höjd, gerom publiciteten, kan framlägga förräderiet,
i fall något sådant emot folket och fäderneslandet
egt rum. Jag tror att du handlat klokt, om du ej
vidrört denna punkt; och jag anser mig mer mo-
derat än du, då jag blott i förbigående påminner
dig, att oppositionssidan icke eger någon dispositions-
förmåga öfver de voterandes tjenstebefattningar, nå-
gon andeli talmansöfverläggningarne angående vägra-
de propositioner, m. m. som icke så noga kan spe-
cificeras.
Du medgifver, att en allmänhet bör sjelf söka
uppfatta sitt omdöme om trovärdigheten af hvad
henne förkunnas; och Du medgifver henne rät-
tigheten att grunda denna uppfattning på sina le-
dares yttrade åsigter, erkända grundsatser, synliga
intressen3 men buru skulle väl utom publicitetens
tillbjelo denna allmänhetens uppfattning kunna å-
dagaläggas? Allmänheten kan tvifvelsutan, äfven,
likasora den enskilte, illa och origtigt förstå en sak
och derifrån komma till ett felaktigt omdöme; men
hos ett folk, som någon tid erhållit vanan af en of-
fentlig diskussion, skall den enkla sanningen och rätt-
visan alltid, med eit eller annat tillfälligt undantag —
ty nulla regula sine exceptione — göra sig gällan-
de. Det är af denna anledning jag tror, att det
icke bör lemnas utan uppmärksamhet, i afseende
på allmänna tänkesättet, hvilka af offentligbetens
organer vurnit förtroende hos den talrikaste delen
af allmänheten, och derföre som jag ville fråga dig,
huruvida Du tror, att t. ex. Minerva, Jurnalea och
Granskaren m. fl. uttrycka allmänna opinionen, och
att det aftagande abonneutantalet hos en och an-
nan, som iklädt sig de mattägandes livrd, såsom t.
ex. Göteborgs Dagblad, ingenting betyder, samt att .
å andra sidan t. ex. Aftonbladet och Dagligt Alle-
kanda blott framlägga några få enskiltes eller en
värnlös minoritets öfvertygelse? Det gifves, tro
mig, för en Statsman intet vådligare misstag, än att
af för ärlek för vissa sambällsförhållanden godvil-
ligt försvaga sin egen syn och förställa för sig sjelf
den känsla, som kan och skall säga hvad som är
eller icke är allmän opinion.
Att sluta af dina ordställningar, skulle Du vilja,
att representantkallets fullkomlighet uttrycktes i en
absolut otillgänglighet för alla yttre intryck. Jag
är af alldeles motsatt mening, då jag föreställer mig
detta kall, såsom ett ombudsmannaskap, hvarvid
men, utan att uppoffra sin egen öfvertygelse, likväl
är skyldig, att på förhand öppet göra denna be-
kant i de vigtigaste samhällsfrågorna, för att der-
efter låta kommittenterne dömma, huruvida de vilja
skänka dessa eller andra grundsatser sitt förtroeen-
de. Till vidare utveckling af dessa åsigter och för
att bringa dem till något resultat, måtte väl just
kommunikationen med annat förståndigt folk vara
egnad, och det måtte väl då vara detsamma, hvar-
ifrån upplysningar och påminneiser komma, antin-
en genom iderras utbyte ifrån tribunen, uti säll-
skapslifvet eller från periodiska pressen. Den of-
fentliga personens värde bestämmes i alla fall af
dess förmåga att urskilja godt ifrån ondt och rätt
ifrån orätt. Du är roligt sann, då Du yttrar, att
nationernas ombud en och annan gång af periodi-
ska pressen blifvit föga bättre behandlade, är om
de varit rätt och slätt rådgifvande Embetsmän.
Men äro de då i verkligheten något annat? Och
om äfren de understundom uppfylla deras kall
ee 1 er. . KJ
-- o
Fu Fre OO Ae oo oo Or PA åa An ee ss a Ht