Du säger: att det rätta och sanna undanhålles lättare och oftare ifolken, än styrelserna; och att dessa missledas i detalj, då nationerna deremot vilseföras i stort. Erkännandet var oförväntadt; i fall jag rigtigt nppfatiat dess mening; då jag helt öppet bekänner min mening vara, att om sanningen undanhålles folken, är det just gevom dem, som äro styrelserna närmast, sådant sker; likasom jg anser styrelserza vara dubbelt tadelvärda, om de misstaga sig angående folkens behof i allmänhet, när det medgifves att de kunta inledas blott i detalj. Du fullborder ditt ogillande af den förmenta mesalliansen emellan representationen och tryckpressen, då du framställer, huru den förra förlorar i opinionen, både igenom de impulser, hon omedvetande emottager och genom dem, som ifrån henne icke oblandade utgå. Men, månne du härvid öfvertänkt, buru de impulser, som både kunna ifvas och emottagas, äro flerfaldiga? Under sådanve förhållanden blifver det åter ett ämne för stridiga meningar att afgöra, hvilken impuls som är skamligare för den fria mannen att följa, antingen maktens, som i utbyte mot medgörligheten kan lemna fördelar, eller gen allmänna opinionens, som på sin höjd, gerom publiciteten, kan framlägga förräderiet, i fall något sådant emot folket och fäderneslandet egt rum. Jag tror att du handlat klokt, om du ej vidrört denna punkt; och jag anser mig mer moderat än du, då jag blott i förbigående påminner dig, att oppositionssidan icke eger någon dispositionsförmåga öfver de voterandes tjenstebefattningar, någon andeli talmansöfverläggningarne angående vägrade propositioner, m. m. som icke så noga kan specificeras. Du medgifver, att en allmänhet bör sjelf söka uppfatta sitt omdöme om trovärdigheten af hvad henne förkunnas; och Du medgifver henne rättigheten att grunda denna uppfattning på sina ledares yttrade åsigter, erkända grundsatser, synliga intressen3 men buru skulle väl utom publicitetens tillbjelo denna allmänhetens uppfattning kunna ådagaläggas? Allmänheten kan tvifvelsutan, äfven, likasora den enskilte, illa och origtigt förstå en sak och derifrån komma till ett felaktigt omdöme; men hos ett folk, som någon tid erhållit vanan af en offentlig diskussion, skall den enkla sanningen och rättvisan alltid, med eit eller annat tillfälligt undantag — ty nulla regula sine exceptione — göra sig gällande. Det är af denna anledning jag tror, att det icke bör lemnas utan uppmärksamhet, i afseende på allmänna tänkesättet, hvilka af offentligbetens organer vurnit förtroende hos den talrikaste delen af allmänheten, och derföre som jag ville fråga dig, huruvida Du tror, att t. ex. Minerva, Jurnalea och Granskaren m. fl. uttrycka allmänna opinionen, och att det aftagande abonneutantalet hos en och annan, som iklädt sig de mattägandes livrd, såsom t. ex. Göteborgs Dagblad, ingenting betyder, samt att . å andra sidan t. ex. Aftonbladet och Dagligt Allekanda blott framlägga några få enskiltes eller en värnlös minoritets öfvertygelse? Det gifves, tro mig, för en Statsman intet vådligare misstag, än att af för ärlek för vissa sambällsförhållanden godvilligt försvaga sin egen syn och förställa för sig sjelf den känsla, som kan och skall säga hvad som är eller icke är allmän opinion. Att sluta af dina ordställningar, skulle Du vilja, att representantkallets fullkomlighet uttrycktes i en absolut otillgänglighet för alla yttre intryck. Jag är af alldeles motsatt mening, då jag föreställer mig detta kall, såsom ett ombudsmannaskap, hvarvid men, utan att uppoffra sin egen öfvertygelse, likväl är skyldig, att på förhand öppet göra denna bekant i de vigtigaste samhällsfrågorna, för att derefter låta kommittenterne dömma, huruvida de vilja skänka dessa eller andra grundsatser sitt förtroeende. Till vidare utveckling af dessa åsigter och för att bringa dem till något resultat, måtte väl just kommunikationen med annat förståndigt folk vara egnad, och det måtte väl då vara detsamma, hvarifrån upplysningar och påminneiser komma, antinen genom iderras utbyte ifrån tribunen, uti sällskapslifvet eller från periodiska pressen. Den offentliga personens värde bestämmes i alla fall af dess förmåga att urskilja godt ifrån ondt och rätt ifrån orätt. Du är roligt sann, då Du yttrar, att nationernas ombud en och annan gång af periodiska pressen blifvit föga bättre behandlade, är om de varit rätt och slätt rådgifvande Embetsmän. Men äro de då i verkligheten något annat? Och om äfren de understundom uppfylla deras kall ee 1 er. . KJ -o Fu Fre OO Ae oo oo Or PA åa An ee ss a Ht