dens anda, cch gora folket deiaktigt af de fördelar,
som detsamma, efter antagandet af reformbillen, ha-
de rätt att vänta — med ett ord, vi ville visa lan-
det att vi, fastän genom vår ställning upphöjda
öfver våra landsmän, icke ett ögonblick hade för-
gätit hvem vi hade att tacka för denra högre ställ-
ning, och för hvems bästa vi voro kallade att hand-
la såsom ministrar. — Om detta är ursaken, hvar-
före vi blefvo entledigade från våra embeten, till-
hör icke mig att utreda; men det står eder så väl
som mig fritt att gissa. Ansåg man oss för ovär-
diga att tjena kronan, emedan vi hade dessa förän-
dringar i sigte? Förkastade man oss såsom odugli-
ga stöd för tronen, emedan vi medgåfvo folket för
mycket? Ansåg man oss ur stånd att hålla rege-
ringstömmarne, emedan vi höra mera till det de-
mokratiska än aristokratiska partiet i nationen? Jag
vet det icke. Men en stund kom — jag wil icke
säga en olycklig stund — då man begagnade det
länge afvaktade tillfället, för att hviska Konungen
vår herre någonting i örat, som — jag önskar det
åtminstone — väl icke måte hafva varit gift, men
ett helsosamt råd kan det icke hafva varit, ty följden
deraf var minis!rarnaes afskedande. Man har uppdu-
kat en historia om allehanda oenighet, som skall
hafva herskat i kabinettet, och att vi, i afseende
på vissa stora hbufvudfrågor, varit af olika tänke-
sätt. På min heder, det är en digt, från början
till slut. Icke en bokstaf deraf är sanning. Un-
der hela tiden Melbourneska ministeren satt vid
styret, hvilke: visserligea icke var längre än fyra
månader, gafs det inom densamma icke ens den
ringaste olikhet i meningar. Och det är helt na-
turligt; ty man bör komma i1hog, att sedan Stan-
leyska partiet affallit och Grefve Grey afgått ur
ministeren, måste den naturliga verkan af dessa
händelser blifva, att kabinettet vann i popularitet,
emedan det numera var i stånd ätt förena sig om
de åtgärder, hvilka jag beskrifvit för eder. (Hör!
hör!) — Om det blir den afgångna ministerens be-
stämmelse, att ännu en gång länka denna stora na-
tions öden eller icke, kan man ej förutse; det lig-
ger ännu förborgadt i tidens sköte. Men en sak
synes mig afgjord, nemligen, att detta land aldrig
skall fördraga en administration, som är mindre
liberal än den,som afträdt från styret. I min tan-
ka, som är grundad på den erfarenhet jag förvärf-
vat under ett just icke så kort offentligt lif, måste
styrelsen, långtifrån att vara mindre liberal, tvert-
om, efter all sannolikhet, blifva ännu mera libe-
ral och bestämd i sina åtgärder, äa det kabinett
Konungen förafskedat. Här hafva vi kommit till
den stora frågan, till det höga domslut, som Sir
Robert Peel, om icke allt bedrager, till mehn för
sitt parti, genom valen hänskjutit till folket. Det-
ta vädjande är intet skämt, ingen force — det
är en verklig och sannskyldig appell, och en afgö-
rande. Om en sak kunnen J vara förvissade, och
det är: att lika säkert, som valmännren i Storbri-
tannien och Irland skicka en majoritet i Under-
huset, som förklarar sig emot den nuvarande mi-
nistören, lika säkert skall dess öde bestämma alla
påföljande kabinetters åtgärder för ett halft sekel.
Hvem det också b!ir — Mylord Durham eller nå-
gon annan Lord — FZdert seldon måste han taga
på sig, Eder tygel mäste han bära, och färgerna
i hans sadelprydnad mera vara folkets än monar-
kiens. Detta är min åsigt af det vädjande till na-
tionens tänkesätt, som chefen för ministeren vågat,
och enligt denna åsigt skall jag handla, i fall J
utväljen mig till eder representant i Underhuset.
oa oe ——— —— ——————— —.:.— ? sn