dens anda, cch gora folket deiaktigt af de fördelar, som detsamma, efter antagandet af reformbillen, hade rätt att vänta — med ett ord, vi ville visa landet att vi, fastän genom vår ställning upphöjda öfver våra landsmän, icke ett ögonblick hade förgätit hvem vi hade att tacka för denra högre ställning, och för hvems bästa vi voro kallade att handla såsom ministrar. — Om detta är ursaken, hvarföre vi blefvo entledigade från våra embeten, tillhör icke mig att utreda; men det står eder så väl som mig fritt att gissa. Ansåg man oss för ovärdiga att tjena kronan, emedan vi hade dessa förändringar i sigte? Förkastade man oss såsom odugliga stöd för tronen, emedan vi medgåfvo folket för mycket? Ansåg man oss ur stånd att hålla regeringstömmarne, emedan vi höra mera till det demokratiska än aristokratiska partiet i nationen? Jag vet det icke. Men en stund kom — jag wil icke säga en olycklig stund — då man begagnade det länge afvaktade tillfället, för att hviska Konungen vår herre någonting i örat, som — jag önskar det åtminstone — väl icke måte hafva varit gift, men ett helsosamt råd kan det icke hafva varit, ty följden deraf var minis!rarnaes afskedande. Man har uppdukat en historia om allehanda oenighet, som skall hafva herskat i kabinettet, och att vi, i afseende på vissa stora hbufvudfrågor, varit af olika tänkesätt. På min heder, det är en digt, från början till slut. Icke en bokstaf deraf är sanning. Under hela tiden Melbourneska ministeren satt vid styret, hvilke: visserligea icke var längre än fyra månader, gafs det inom densamma icke ens den ringaste olikhet i meningar. Och det är helt naturligt; ty man bör komma i1hog, att sedan Stanleyska partiet affallit och Grefve Grey afgått ur ministeren, måste den naturliga verkan af dessa händelser blifva, att kabinettet vann i popularitet, emedan det numera var i stånd ätt förena sig om de åtgärder, hvilka jag beskrifvit för eder. (Hör! hör!) — Om det blir den afgångna ministerens bestämmelse, att ännu en gång länka denna stora nations öden eller icke, kan man ej förutse; det ligger ännu förborgadt i tidens sköte. Men en sak synes mig afgjord, nemligen, att detta land aldrig skall fördraga en administration, som är mindre liberal än den,som afträdt från styret. I min tanka, som är grundad på den erfarenhet jag förvärfvat under ett just icke så kort offentligt lif, måste styrelsen, långtifrån att vara mindre liberal, tvertom, efter all sannolikhet, blifva ännu mera liberal och bestämd i sina åtgärder, äa det kabinett Konungen förafskedat. Här hafva vi kommit till den stora frågan, till det höga domslut, som Sir Robert Peel, om icke allt bedrager, till mehn för sitt parti, genom valen hänskjutit till folket. Detta vädjande är intet skämt, ingen force — det är en verklig och sannskyldig appell, och en afgörande. Om en sak kunnen J vara förvissade, och det är: att lika säkert, som valmännren i Storbritannien och Irland skicka en majoritet i Underhuset, som förklarar sig emot den nuvarande ministören, lika säkert skall dess öde bestämma alla påföljande kabinetters åtgärder för ett halft sekel. Hvem det också b!ir — Mylord Durham eller någon annan Lord — FZdert seldon måste han taga på sig, Eder tygel mäste han bära, och färgerna i hans sadelprydnad mera vara folkets än monarkiens. Detta är min åsigt af det vädjande till nationens tänkesätt, som chefen för ministeren vågat, och enligt denna åsigt skall jag handla, i fall J utväljen mig till eder representant i Underhuset. oa oe ——— —— ——————— —.:.— ? sn