sig sjelf, och icke för folket; har den något annat
art eftersträfva, något annat än det att försva
ra; söker den grunda sig ett Lf, som endast
kan bestå genom list, ränker och våld; vill
den haiva allt hvad den kan få af det fattiga fol-
ket, utan att gifva det friden cch förnöjsambeten
tillbaka; söker den genom ett system af flärd, kor-
ruption och fåfänga förgifta samhällets rot, som är
dygdeu och gudsfruktars teger den i sin ljenst en
hop legodrängar, som utan sarsvete och känsla för-
håna, förtyda och förvrida allt och för frosseriets
lön söka utpressa ånzestsvelten i den lidandes pan-
na, då är det tid att vaka och bedja, ty frestiaren
är kommen, och med den väldige blir en strid för
hfset eller döden! Då kan det vara nyttist att ge
akt på regeringens anda, då kan det vara rödvän-
digt, att folkets represeatan!er af regeringens mnär-
maste omgifvirgar varnas, underrättas, upply-
sås och ledas! Och kan väl detta ske utom
i hufvudstaden. En sådan regering har Sverige måhän-
da någon gång förut haft, och är det väl omöjligt,
alt vii framtiden kunna få den tillbaka? Det goda
vi nu hafva, bör det intaia oss att lemna ifrån oss
våra försvarsvapen? Om vi nu hafva en faderlig
styrelse, om landet i 50 år kan hoppas att bibe-
hålla den, kan icke det femiondeförsta medföra
allceles förändrade förhållanden, och hvar äro då
våra garantier, hvar år di vårt värn? När det i
hufvudstaden utbildade statslifvet, dess vetenskap,
konst och oberäkneliga praktiska insigter icke få
verka på representanterna, icke bidraga till lifvan-
de af deras fosterlandsanda, icie beskydia deras
sjelfständighet, icke upplysa dem om regeringens
kerakter, icke motverka dess hemliga och uppeo-
bara anläggningar, skola ej då fosterlandsvännens
förhoppningar stranda, som utgöra hans lefoads
glävje? Ty huru olika år icke förhållandet i en
proviosstad; aldrig förmår här stadsborgerligheten
upphöja sig till statsborgerlighet. Få eller inga
organer för publiciteten finnas, inga åtminstone som
kanoa känna förvaltningens gång och hifvudsak-
hga detaljer. Ingen tillgång till offentliga ar-
chiver, för att koarollera iotresserade och of:a
falska uppgifter! Inga som utifrån kunna tördel-
aktigt inverka genom sina kunskaper och sina
frisinnade tänkesätt på representationen! Ingen
motvigt mot ensidiga förslag och kerruptionsför-
sök, i en sansad och sjelfständig opinion! Massan af
representanter kommer dit ifrån landsorten, utan
kännedom och kunskap om riksdagsärendernas
gång och beskaffenhet; de öfverlemnas åt sig sjelfva,
de kunna ledas hvart man behaszar, de få ej se och
veta mer, än man vili låta dem se och veta! Maktens
anhängare anlägga och låta sina minor springa; men
folkets vänner, om der finnas några, skoia i sitt ringa
antal sakna tillväcklig kraft att handla, och derföre
skall intet verksamt motstånd äga rum vid någon enda
af de frågor regeringen vill genomdrifva. 1309 års
lagstiftare satte en af de konstitutionella garantier-
na i riksdagarnes hållande i hufvudstaden, och 1834
års ständer skyoda sig att förklara den onyttig, ja,
till och med farlig och vådlig, såsom man kan fin-
na af diskussionerna deröfver, Vi väntade åtrnin-
stone af Borgare-ståndet att det skulle vara konse-
quent sjelfständigt och varmt för grundlagarnas helgd,
då det bittills så oförskräckt försvara! dem, men
vi besinnade icke, att här vådan var störst; ty säl-
lan är individen mäktig att besegra interessenas tjus-
ningskraft, som i samtidens politiska lif utgör mora-
litetens kräfta. Mano kunde derför frukta, och det
blef äfven besavnidt, att hknöjdheten mot hufvud-
staden skulle paralysera det rena fosterlandsnitet,
och så hotas ett af de vigtigaste af grundlagens
stadganden med att upphäfves. Ännu är icke allt
förloradt, några års fortverkande ypplysniog kan
möjligen nästa riksdag förhindra dess fall; och med-
borgarena, öfvertygade om vådorna, kunna till och
med välja representanter, som äro genomträngda af
samma fruktan, som de, för en sådan 1rubbnuing i
jemnvigten emellan samhällsmaklerna — men det är
smärtande att se, att samhällets utveckling och fort-
gåne till ett bättre, kunna fördr5jas af några illasinna-
de egoister, hvilkas enda ögonmärke och rättesnöre är
interessenas politik.
Malmö den 17 Jan. Herr Lands-sekreteraren, Råd-
mannen och Ridd:reo HFHallinz, som på permis:ion