sig sjelf, och icke för folket; har den något annat art eftersträfva, något annat än det att försva ra; söker den grunda sig ett Lf, som endast kan bestå genom list, ränker och våld; vill den haiva allt hvad den kan få af det fattiga folket, utan att gifva det friden cch förnöjsambeten tillbaka; söker den genom ett system af flärd, korruption och fåfänga förgifta samhällets rot, som är dygdeu och gudsfruktars teger den i sin ljenst en hop legodrängar, som utan sarsvete och känsla förhåna, förtyda och förvrida allt och för frosseriets lön söka utpressa ånzestsvelten i den lidandes panna, då är det tid att vaka och bedja, ty frestiaren är kommen, och med den väldige blir en strid för hfset eller döden! Då kan det vara nyttist att ge akt på regeringens anda, då kan det vara rödvändigt, att folkets represeatan!er af regeringens mnärmaste omgifvirgar varnas, underrättas, upplysås och ledas! Och kan väl detta ske utom i hufvudstaden. En sådan regering har Sverige måhända någon gång förut haft, och är det väl omöjligt, alt vii framtiden kunna få den tillbaka? Det goda vi nu hafva, bör det intaia oss att lemna ifrån oss våra försvarsvapen? Om vi nu hafva en faderlig styrelse, om landet i 50 år kan hoppas att bibehålla den, kan icke det femiondeförsta medföra allceles förändrade förhållanden, och hvar äro då våra garantier, hvar år di vårt värn? När det i hufvudstaden utbildade statslifvet, dess vetenskap, konst och oberäkneliga praktiska insigter icke få verka på representanterna, icke bidraga till lifvande af deras fosterlandsanda, icie beskydia deras sjelfständighet, icke upplysa dem om regeringens kerakter, icke motverka dess hemliga och uppeobara anläggningar, skola ej då fosterlandsvännens förhoppningar stranda, som utgöra hans lefoads glävje? Ty huru olika år icke förhållandet i en proviosstad; aldrig förmår här stadsborgerligheten upphöja sig till statsborgerlighet. Få eller inga organer för publiciteten finnas, inga åtminstone som kanoa känna förvaltningens gång och hifvudsakhga detaljer. Ingen tillgång till offentliga archiver, för att koarollera iotresserade och of:a falska uppgifter! Inga som utifrån kunna tördelaktigt inverka genom sina kunskaper och sina frisinnade tänkesätt på representationen! Ingen motvigt mot ensidiga förslag och kerruptionsförsök, i en sansad och sjelfständig opinion! Massan af representanter kommer dit ifrån landsorten, utan kännedom och kunskap om riksdagsärendernas gång och beskaffenhet; de öfverlemnas åt sig sjelfva, de kunna ledas hvart man behaszar, de få ej se och veta mer, än man vili låta dem se och veta! Maktens anhängare anlägga och låta sina minor springa; men folkets vänner, om der finnas några, skoia i sitt ringa antal sakna tillväcklig kraft att handla, och derföre skall intet verksamt motstånd äga rum vid någon enda af de frågor regeringen vill genomdrifva. 1309 års lagstiftare satte en af de konstitutionella garantierna i riksdagarnes hållande i hufvudstaden, och 1834 års ständer skyoda sig att förklara den onyttig, ja, till och med farlig och vådlig, såsom man kan finna af diskussionerna deröfver, Vi väntade åtrninstone af Borgare-ståndet att det skulle vara konsequent sjelfständigt och varmt för grundlagarnas helgd, då det bittills så oförskräckt försvara! dem, men vi besinnade icke, att här vådan var störst; ty sällan är individen mäktig att besegra interessenas tjusningskraft, som i samtidens politiska lif utgör moralitetens kräfta. Mano kunde derför frukta, och det blef äfven besavnidt, att hknöjdheten mot hufvudstaden skulle paralysera det rena fosterlandsnitet, och så hotas ett af de vigtigaste af grundlagens stadganden med att upphäfves. Ännu är icke allt förloradt, några års fortverkande ypplysniog kan möjligen nästa riksdag förhindra dess fall; och medborgarena, öfvertygade om vådorna, kunna till och med välja representanter, som äro genomträngda af samma fruktan, som de, för en sådan 1rubbnuing i jemnvigten emellan samhällsmaklerna — men det är smärtande att se, att samhällets utveckling och fortgåne till ett bättre, kunna fördr5jas af några illasinnade egoister, hvilkas enda ögonmärke och rättesnöre är interessenas politik. Malmö den 17 Jan. Herr Lands-sekreteraren, Rådmannen och Ridd:reo HFHallinz, som på permis:ion