licitet? skri!och talpubliciteten äro ceröfver öfverallt i gr den desamma, de äro blott olika till omfång och ultstrickning, Talar och skrifver man för det allmänana , så , är man naturligtvis försiktigare, man afpassar sina uttryck, man utväljer org, man mildrar ofta sina omdömen och utelemnar ej sällan de krafiigaste argumenterna , för att cj såra Ömtåligare interesseo och personligheter; men i sällskapslifvet låter man allt hafva sia friare gån g. Man ser saken såden den är. Det är ej så noga med ett ord eller ett uttryck, som ger en lilligare färg åt det som skall afmålas. Man slår spisen på hufvudet och söker träffa sitt mål. Men i det hela kan en handling endast då bii ett föremål för interesse, när den sprider något ljus öfver en medborgares karakter. Men då är den vigtig, antingen cen hör till det offentliga eller privata hfver. Ligger icke dessutom ofta det skönaste i vår Iefnad inom det enskildas område? AlJa de milda egenskaper, som förljufva sammanlefnaden höra egentligen hit. Hvad man kallar ära och tro är blott återspeglade bilder af tänkesätt, som öfvergå.t till bandlivgar irom denna krets, och der verkar religionen i synnerhet och grundar sitt osynliga rike. Långt ifrån således att icke få beträda privatslifvets gebit utgör snarare detsamma isina vigtigaste förhållanden ett föremål för pubHiciteten i den inskränktare -betydelse, vi tagit detta ord. Och i dentiar mening u:gjorde den en ledstjerna för omdömet öfver hvar och en medborgare i forntidens stater, der ingen :ådan publicitet fanns som hos oss, men medborgaren genom sina handlingar i det enskilda förvärfvade sig förtroende i det allmäana. Så var det i Roms cch G:eklands mest prisade tidehvarf, och så är cet öfverallt , der religion och dygd förmå att göra sig gälande. Eller kan man tänka sig en stor mans offentliga lefoad utan samband med havs enskilta? Med hvilken begäriighet samlar msn icke anekdoter om statsmän , fältherrar, tänkare och snillen af alla slag? Hu: usöker man icke efter en ledtråd, för att intränga i djupet af karakterens labyrint, der ett ljus inifrån framskymtar ur begärens och afsigternas he!gedom? Huru ifrigt bemödar man sig icke i loftat öfver märkvärdige män att infläta privailifvets blommor i offentlighetens ärekrona? Så nära är ailt förenadt hos meuaniskan ! Det löfrika trädet synes väl kunna umbära många sf sina blad, utan att visa nakenheten af sina grenar men den skuggrika kronan består likväl af alla dessa sinom tusende , som höstvinden fäller, och som utgjorde under sommaren hela dess prydnad. Så är det med menniskan; alla dess enskilda dygder och förtjenster utgöra förenade hennes värde, och att skilja dem är att göra som höstvinden med löfven ! Sällskapslifvet är derföre otvifvelaktigt den vigtigaste af all pubucitet, och sjelfva representanterna för folket hafva för det mesta sine privatförhållanden att tacka för sine medborgares förtroende; ty det ledande omdömet vid deras utväljande utgår oftast från deras easkilta lefnad, emedan få ibland dem ä:o offentliga karakterer. Må man dercföre inse ela vigten af att följa de styrande med en oafbruten uppmärksamhet! Måtte man finna att endast i Hufvudstaden en sådan aktgifvelse är möjlig! Endast der visa sig dessa stjernor på den politiska himmelen tillräckligt nära, för att skönjas genom omgifningarnas dunstkrets! Oeh huru nödvändigt är icke derföre hufsudstadslifvet för folkets representanter! Regeringen är en moralisk person, och alla dess handlingar böra bära redlighetens och ärans stämpel. Öppet och klart såsom dagen hör dess anlete vara. Intet gyckelspel, ingen lek, hvarken med det heliga eller menskliga! Den lefver och rörer sig på höjden och bör derföre lysa såsom en sol omkring sig i dalarna! Dess enda föremål är menstlighetens upplysning och sällhet, och blott en enda väg förer dit: sanningens, dygdeas och fromhetens, och på den bör den vandra! Alla medborgare hafva lika vätt till dess välgerniogar och godhet! Upplysning bör den söka utdela åt alla, liksom ljuset utström mar öfver allt ifrån sin källa; fördomarna bör den bekämpa, liksom ljuset skingrar dimmorna; de missförstådda rättigheterna bör den ej försvara och beskydda, enda3t de menskliga och kristliga bör den hägrande ombvärfva; den mösktige i palatset bör ej va:a den kärare, än uslingenr i kojan, och för sis sjelf ändtligen bör den icke lefva, utan såsom herden i skriften lemna sitt tif för fåren! Är detta regeringens karakter, hvad har den då att frukta af sitt privata if, som ligger öppet för den komman