licitet? skri!- och talpubliciteten äro ceröfver öf-
verallt i gr den desamma, de äro blott olika till
omfång och ultstrickning, Talar och skrifver man
för det allmänana , så , är man naturligtvis
försiktigare, man afpassar sina uttryck, man
utväljer org, man mildrar ofta sina omdömen
och utelemnar ej sällan de krafiigaste argumenter-
na , för att cj såra Ömtåligare interesseo och per-
sonligheter; men i sällskapslifvet låter man allt haf-
va sia friare gån g. Man ser saken såden den är.
Det är ej så noga med ett ord eller ett uttryck,
som ger en lilligare färg åt det som skall afmålas.
Man slår spisen på hufvudet och söker träffa sitt
mål. Men i det hela kan en handling endast då
bii ett föremål för interesse, när den sprider något
ljus öfver en medborgares karakter. Men då är
den vigtig, antingen cen hör till det offentliga eller
privata hfver. Ligger icke dessutom ofta det skö-
naste i vår Iefnad inom det enskildas område? Al-
Ja de milda egenskaper, som förljufva sammanlef-
naden höra egentligen hit. Hvad man kallar ära
och tro är blott återspeglade bilder af tänkesätt,
som öfvergå.t till bandlivgar irom denna krets, och
der verkar religionen i synnerhet och grundar sitt
osynliga rike. Långt ifrån således att icke få be-
träda privatslifvets gebit utgör snarare detsamma
isina vigtigaste förhållanden ett föremål för pub-
Hiciteten i den inskränktare -betydelse, vi tagit det-
ta ord. Och i dentiar mening u:gjorde den en led-
stjerna för omdömet öfver hvar och en medborga-
re i forntidens stater, der ingen :ådan publicitet
fanns som hos oss, men medborgaren genom sina
handlingar i det enskilda förvärfvade sig förtroen-
de i det allmäana. Så var det i Roms cch G:ek-
lands mest prisade tidehvarf, och så är cet öfver-
allt , der religion och dygd förmå att göra sig gäl-
ande. Eller kan man tänka sig en stor mans of-
fentliga lefoad utan samband med havs enskilta?
Med hvilken begäriighet samlar msn icke anekdoter
om statsmän , fältherrar, tänkare och snillen af al-
la slag? Hu: usöker man icke efter en ledtråd, för
att intränga i djupet af karakterens labyrint, der
ett ljus inifrån framskymtar ur begärens och afsig-
ternas he!gedom? Huru ifrigt bemödar man sig ic-
ke i loftat öfver märkvärdige män att infläta pri-
vailifvets blommor i offentlighetens ärekrona? Så
nära är ailt förenadt hos meuaniskan ! Det löfrika
trädet synes väl kunna umbära många sf sina blad,
utan att visa nakenheten af sina grenar men den
skuggrika kronan består likväl af alla dessa sinom
tusende , som höstvinden fäller, och som utgjorde
under sommaren hela dess prydnad. Så är det med
menniskan; alla dess enskilda dygder och förtjenster
utgöra förenade hennes värde, och att skilja dem är
att göra som höstvinden med löfven ! Sällskapslifvet
är derföre otvifvelaktigt den vigtigaste af all pub-
ucitet, och sjelfva representanterna för folket hafva
för det mesta sine privatförhållanden att tacka för
sine medborgares förtroende; ty det ledande om-
dömet vid deras utväljande utgår oftast från de-
ras easkilta lefnad, emedan få ibland dem ä:o of-
fentliga karakterer. Må man dercföre inse ela vig-
ten af att följa de styrande med en oafbruten upp-
märksamhet! Måtte man finna att endast i Hufvud-
staden en sådan aktgifvelse är möjlig! Endast der
visa sig dessa stjernor på den politiska himmelen
tillräckligt nära, för att skönjas genom omgifnin-
garnas dunstkrets! Oeh huru nödvändigt är icke
derföre hufsudstadslifvet för folkets representanter!
Regeringen är en moralisk person, och alla dess
handlingar böra bära redlighetens och ärans stäm-
pel. Öppet och klart såsom dagen hör dess anlete
vara. Intet gyckelspel, ingen lek, hvarken med det
heliga eller menskliga! Den lefver och rörer sig på
höjden och bör derföre lysa såsom en sol omkring
sig i dalarna! Dess enda föremål är menstlighetens
upplysning och sällhet, och blott en enda väg förer
dit: sanningens, dygdeas och fromhetens, och på
den bör den vandra! Alla medborgare hafva lika
vätt till dess välgerniogar och godhet! Upplysning
bör den söka utdela åt alla, liksom ljuset utström -
mar öfver allt ifrån sin källa; fördomarna bör den
bekämpa, liksom ljuset skingrar dimmorna; de miss-
förstådda rättigheterna bör den ej försvara och be-
skydda, enda3t de menskliga och kristliga bör den
hägrande ombvärfva; den mösktige i palatset bör ej
va:a den kärare, än uslingenr i kojan, och för sis
sjelf ändtligen bör den icke lefva, utan såsom her-
den i skriften lemna sitt tif för fåren! Är detta re-
geringens karakter, hvad har den då att frukta af
sitt privata if, som ligger öppet för den komman-