Pl r0Nvö PM AvVIeRur Al tbUuti Uta Sdidtna INNcet som förut, anmärka, att 5 Kap. 1 f. MissgärningsBalken icke hade någon gemenskap med Ständernes granskningsoch yttrande-rätt; och det vore icke att befara, det mången af dylika skuggbilder låter afskräcka sig från öfvertygelsen om angelägenheten att bifalla förslaget. Vice Talmanren JON JONSSON ansåg den bästa Lag vara den, som närmast passade straffet efter brottet. Från denna princip hade Propositionen utgått och Talmannen biföll alliså betänkandet, STRINDLUND ville endast, till vederläggning af tviflet om ständernes yttrande rätt skulle inskränkas, acmärka, attså länge grundlagens bud stode qvar, att ingen Riksdagsman må ställas under tilltal för sina yttranden, vore det fåfärgt att med dylika sagor söka förvilla omdömet, Det vore smärtande att finna, det ett ändamål ville vinnas på sanningens bekostnad. PETTER JÖNSSON från Jönköpings län förenade sig med Lars Larsson deruti,att man ej borde söka hvarandras förvillande genom sanningslösa och för frågan främmande isblandningar, såsom försök här blifvit gjordt med en framställning, att Riksdagsmans yttrande-rätt skulle genom förslagets antagande komma i fara, hvarföre han anhöll om uppläsning af 30 och 78 5 S. RiksdagsOrdningen. Sedan desse 5S. blifvit af Sekreteraren uppläste yttrade PETTER JÖNSSON, att han, under skydd af desamma, vore trygg för beständet af Ständernes yttranderätt, och öfsvertygad, att det sammanhang, man velat finna dem emellan och det ifrågavarande Lagförslaget , härledde! sig antingen från förvillelse eller sannolikare från afsigten alt förvilla andra. NILS MÅNSSON: Det må förlåtas, om jag misstagit mig i afseende på den följd för vår yttrandefrihet, såsom Representanter, jag befarat af den föreslagne straffbestämmelsen ; hemställande jag likväl, huruvida icke skiljaktigheten, som onekligen är att finna emellan de uppläste grundlagsparagraferne och den allmänna Lag, som nu är i fråga , allt efter domarens politiska tänkesätt, kunde göra olika åsigter gällande vid tillämpningen, hvarföre jag hellre önskat begge Lagarnes inbördes öfverensstämmelse , och dermed alla anledaingar till tvifvelsmål och villrådighet undanröjde. Bland bevekelsegrunderne för bifall till den äskade förändriogen, har det för öfrigt icke ansetts otjenligt, att inmänga det förhållanden emellan Svenska Konungar och allmogen, som i forntiden varit så innerligt, att en Konung benämnt vårt Stånd för sin högra hand, hvaraf Konungens majestät likväl icke lärer tagit särdeles skada på en tid, då, som hvar man vet, BondeStåndet förmådde göra sin röst gällande, och t. ex. genom sin Lagman Torgny till Olof Skötkonung uttalade sin vilja så den sannerligen kunde förstås. Jag talade nyss om Gustaf I. prisvärd bland annat för iaförandet af vår trosbekännelse ; men hans son Johan Iil fann sig af fadrens minne icke hindrad a:t söka återbringa landet under katholicismens villfarelser; och jag frågar, huru våra fingelser och fästningar, om den nu föreslagne förändringan den tidea varit gällande, skolat förslå att inrymma alla dem, som genom något uttryck af missnöje då gjorde sig förfallne till majestätsbrott. Den som öfverlagdt talade illa om Konungens majestät borde mista två hufvuden , om han hade dem att gifva. Den af enfald eller förhastande felaktige , kan deremot hoppas på Konungens nåd. Och lika med Lars Larsson inser jag ingen våda, att låta den trehundraåriga Lagen, som äfven under det x sekel, vår nuvarande Konung tillhört oss, varit tillräcklig för sitt ändamål, tills vidare förblifva oförändrad. JOHAN BENGTSSON yttrade, att, i afseende på Lars Larssons yttrande om våda för tryckfriheten , så hade tidningarne åtminstone icke sparat sine krafter, för att motverka en utgång, som de, i Talarensstanka besynnerligt nog, ansågo vådlig för handtverket, Önskligt vore om medel kunde utfinnas, att bringa sanningen ech periodiska pressen något närmare hvarandra. Talaren värderade en fri yttranderätt, men då den sökte inkräktningar på på förbjudna områden, skadade den mera än gagnade. För dem, som älskade dödsstraff, vore ju i alla fall detsamma bibehållet. LARS LARSSON bestridde, att det varit han, som i öfverläggningen inblandat tryckpressens ställning, såsom beroende af förevarande Lagförslag. Tvärtom hade han sökt vederlägga hvad som derom blifvit yttradt, och hans yttrande vore endast föranledt af de stridiga åsigter, som förut i Ståndet försports, och hvilka till någon del öfverensstämt deru!i. att förändringen chbulia vana höadanllo pc