Pl r0Nvö PM AvVIeRur Al tbUuti Uta Sdidtna INNcet
som förut, anmärka, att 5 Kap. 1 f. Missgärnings-
Balken icke hade någon gemenskap med Ständernes
gransknings- och yttrande-rätt; och det vore icke
att befara, det mången af dylika skuggbilder låter
afskräcka sig från öfvertygelsen om angelägenheten
att bifalla förslaget.
Vice Talmanren JON JONSSON ansåg den bästa
Lag vara den, som närmast passade straffet efter
brottet. Från denna princip hade Propositionen ut-
gått och Talmannen biföll alliså betänkandet,
STRINDLUND ville endast, till vederläggning
af tviflet om ständernes yttrande rätt skulle inskrän-
kas, acmärka, attså länge grundlagens bud stode
qvar, att ingen Riksdagsman må ställas under till-
tal för sina yttranden, vore det fåfärgt att med
dylika sagor söka förvilla omdömet, Det vore
smärtande att finna, det ett ändamål ville vinnas
på sanningens bekostnad.
PETTER JÖNSSON från Jönköpings län före-
nade sig med Lars Larsson deruti,att man ej bor-
de söka hvarandras förvillande genom sanningslösa
och för frågan främmande isblandningar, såsom för-
sök här blifvit gjordt med en framställning, att
Riksdagsmans yttrande-rätt skulle genom förslagets
antagande komma i fara, hvarföre han anhöll om
uppläsning af 30 och 78 5 S. RiksdagsOrdningen.
Sedan desse 5S. blifvit af Sekreteraren uppläste
yttrade PETTER JÖNSSON, att han, under skydd
af desamma, vore trygg för beständet af Ständernes
yttranderätt, och öfsvertygad, att det sammanhang,
man velat finna dem emellan och det ifrågavarande
Lagförslaget , härledde! sig antingen från förvillelse
eller sannolikare från afsigten alt förvilla andra.
NILS MÅNSSON: Det må förlåtas, om jag miss-
tagit mig i afseende på den följd för vår yttrande-
frihet, såsom Representanter, jag befarat af den före-
slagne straffbestämmelsen ; hemställande jag likväl,
huruvida icke skiljaktigheten, som onekligen är att
finna emellan de uppläste grundlagsparagraferne och
den allmänna Lag, som nu är i fråga , allt efter
domarens politiska tänkesätt, kunde göra olika å-
sigter gällande vid tillämpningen, hvarföre jag hellre
önskat begge Lagarnes inbördes öfverensstämmelse ,
och dermed alla anledaingar till tvifvelsmål och
villrådighet undanröjde. Bland bevekelsegrunderne
för bifall till den äskade förändriogen, har det för
öfrigt icke ansetts otjenligt, att inmänga det förhål-
landen emellan Svenska Konungar och allmogen,
som i forntiden varit så innerligt, att en Konung
benämnt vårt Stånd för sin högra hand, hvaraf
Konungens majestät likväl icke lärer tagit särdeles
skada på en tid, då, som hvar man vet, Bonde-
Ståndet förmådde göra sin röst gällande, och t. ex.
genom sin Lagman Torgny till Olof Skötkonung
uttalade sin vilja så den sannerligen kunde förstås.
Jag talade nyss om Gustaf I. prisvärd bland annat
för iaförandet af vår trosbekännelse ; men hans son
Johan Iil fann sig af fadrens minne icke hindrad
a:t söka återbringa landet under katholicismens
villfarelser; och jag frågar, huru våra fingelser och
fästningar, om den nu föreslagne förändringan den
tidea varit gällande, skolat förslå att inrymma alla
dem, som genom något uttryck af missnöje då gjor-
de sig förfallne till majestätsbrott. Den som öfver-
lagdt talade illa om Konungens majestät borde mi-
sta två hufvuden , om han hade dem att gifva.
Den af enfald eller förhastande felaktige , kan der-
emot hoppas på Konungens nåd. Och lika med
Lars Larsson inser jag ingen våda, att låta den tre-
hundraåriga Lagen, som äfven under det x sekel,
vår nuvarande Konung tillhört oss, varit tillräcklig
för sitt ändamål, tills vidare förblifva oförändrad.
JOHAN BENGTSSON yttrade, att, i afseende på
Lars Larssons yttrande om våda för tryckfriheten ,
så hade tidningarne åtminstone icke sparat sine
krafter, för att motverka en utgång, som de, i Ta-
larensstanka besynnerligt nog, ansågo vådlig för
handtverket, Önskligt vore om medel kunde utfin-
nas, att bringa sanningen ech periodiska pressen nå-
got närmare hvarandra. Talaren värderade en fri
yttranderätt, men då den sökte inkräktningar på
på förbjudna områden, skadade den mera än gag-
nade. För dem, som älskade dödsstraff, vore ju i
alla fall detsamma bibehållet.
LARS LARSSON bestridde, att det varit han,
som i öfverläggningen inblandat tryckpressens ställ-
ning, såsom beroende af förevarande Lagförslag.
Tvärtom hade han sökt vederlägga hvad som der-
om blifvit yttradt, och hans yttrande vore endast
föranledt af de stridiga åsigter, som förut i Ståndet
försports, och hvilka till någon del öfverensstämt
deru!i. att förändringen chbulia vana höadanllo pc