RKRALEIDOSKOR DEN FÖRDRIFNA KUNGAFAMILJEN. En förnäm Fransman har, sid en resa genom Staden Halle i Tyskland, meddelat en Ty-k nedanstående, sedermera 1 Ållgem. Zeitung införda berältels: om ett besök i Pr ag hos den afsatta f. d. Fransyska Kungafamiljen och ett samtal med dess mediemmar, För dem, kom äro äkta anhingsare af legitimiteten, det vill säga, som uti en monarks person se en ormedelbar emanation af Gudomen — och hutu många finnes j öfverallt, som på detta sätt äro färdige att falla ned i stoftet och ullbedja makten? — för dem måste denna beskrifoirg vara högst uppbygglig och icke kunna läsas utan tårar. För andra åter, som ui monarken endast se lagens högste vårdare, och anse honom ägna rätt till vördnad egentligen i samma mån som han uppfyller detta kall, skall denna berättelse likväl i ett annat afseende finnas intressant. De måste anmärka, att om å ena sidan olyckan har en rätt till deltagande, och måhända äfven Carl X icke bör beröfvas de:samma mer än mårgen annan monark, som blir vilseförd af sina ministrar, i synnerbet som flere Regenter, hvilka i denna sturd firas och lofprisas, vidtagit åtgärder mot tryckfriheten, fullt ut så stränga som de namnkunnige ordenanserna; så kan detta deltagande likväl på sin höjd sträcka sig till medömkan, när man finner, huru deona familj, som kunde lefva garska lyckligt och lugnt der den nu vistas och der irgentirg felas dem i dess timliga goda, likväl ännu beherrskas af en outstäcklig iörst efter maktens återvinnarde, och alls ingenting synes hafsa lärt af alla sina missöden. Men vi hade så när glömt, att det var en gammal Uitras i silkesstrumpor och kortbyxor, för hvars ord vi begära Lisarens uppmärksamhet. Se här hans berättelse: Grefve ..... hvars härvaro öfverraskade mig, förde mig genom flere pråkuga rum ttll en hög dörr med prydbgt bilähuggeti, som bevakades al 2 poster i Kunzliga Gardets uniform. Vi inträdde uti ett litet, antikt, hvalfdt rum — och jag s:od framför Konungen. Mina knän böjde sig, och en rörelse öfverväldigade min själ, som utgöot sig 1 strömmar af sårar. Väl vet jag (skall efter den Tyska Birdermannens utsago den förnäma fransmanneu hafva sagt) att känslan bör tystna i Konungens närvaro, och att vördnaden för det heliga Majestätet bör öfvervinna hvarje annan rörelse; men hacförd af känslornas öfver magt, förmädde jag hsarken att iagtaga etiketten, eller, jag erkänner öppet, icke en gång artighetens fordringar. Tårarna rullade öfver mina darrande kinder och i ögonblickets raseri omfamnade jag Konungens knän och tryckte dem till mina läppar. I åratal hade jag länvgat att få återse min nådiga Könung och nu blet denna lycka min lott. Jag utropade medvetslöst: Döden dö! för Eders Majestät!? Döde — sade Konungen — store döds har min familj tillräckligt, från Chlodovig ända till Hertigarna af Bourbon, Jag behöfver lefI vande. Hans Majestät räckte mig handen till kyssI ning, skakade på hufvndet och nämnde med en nästan rörande stämma mitt namn. Det eriorade honom om hans glänsande ungdomstid, om revolufr den första landsflykten och restauI rat onen, då mina jådslag mäste åsidosättas för intriganternes köpta röster och oförsråndets, Ännu en gång nämnde Konungen mitt namn, hans röst utvissde en stark rörelse, och som det icke anstår en Konung från Frankrike, att visa för en undersåte en öfverväldigande sinnesrörelse, drog Hans Majestät sig tillbaka och jag — gick?. Så slu!ade min audiens hos Carl X. Jag har haft tillträde i de mest lysande Hof; jag har stått framför Kejsaren i Erfurt, då hav kunde kallas Konurgars Konoune 3; men ännu aldrig bar det af Gud förlänta Majeststet på sådant sätt öfservä Idigat mig, som i det ögonblick då jag kusföll för dena bannlysta gubhen. I sa anning! en Konung blifver Herre och flerrskare äfven då hans land är honom förrädiskt fråntage; och ett heligt band slingrar sig emellan Herrans smorda och undesså en, hvilket vavar längre än particrnas spel och tiden med sina fordr: ingar. Leive Konungen, äfven sedan han Fr begrafsen! Lefve Konungen, efven sedan han är afsatt ! Eftermi iddagen fortfar den förijuste hofrsannen, uppvaktade Jag madame a Dauphice, (Hertiginnan af ARS ge ov Ö me). Iof för den na höga Fr us stränI I