Vi äre åter skyldiga att lemna några upplysningar åt en Insändare i tidvirgen Nya Argus den Tredje, nemligen densamme, med hvars artikel vi hade att göra den 27 sistlidpe Dec-mber. Det var, som lisar n täcktes erinra vig, ene Handlande, hvilken hade varit i Eogland? och eÅå hvilkea det gjorde ett obehagbgt intryck, nir han på Riddarhucet fiek höra England citeras såsom exempel i afs ende på ett liberalare tullsystem. Detta sökte Insändaren bestrida medelst citatioo af åtskilbga förb: håll i Engelska tulltaxan, hvilka dock endast, såvidt de icke syfia på förekommande af införsel af gods med förfalskade eller Evgelska fabiikan2ers eftergjorda stämplar, inskränka sig till två a tre artiklar, tillhörande jordbruksnäringern. Den vederläggning vi lemnade haråt i ofvannsmde blad för den 27 December, visade tydligt, att de skäl Insänrdaren framdrog för sin sats, just bevisade mosatsen af hvad han ville försvara, då ingen enda af de artiklar, för hvilka man häri Sverge hufvudsakligen förfäktat införselsfö: budens vidhållande, äro hindrade från införsel i Eoglaund. Förmodligea något brydd af att sålunda se sin bevisning omkulllagen i bvad den sörde importtillåtelsen, har Insända:en i en ny uppsats i Argus för den 3 dennes slagit omkring sig med uppräknance af åtskilliga förbud, som i England äsa rum å utförseln af nägra slag af maschinerier, hvilket vi aldrig hestridt, utan tvertom i artikdla för den 27 December just fästat uppmärksamheten på denna omständighet såsom ett undantag, som likväl ingenting bevisar i frågan om jemörelsen af det mer eller mindre liberala af tvenne länders handelssystemer, helst, efter ali anledning, äfven dessa enda lemvingar af förbudssystemet vid nasta parlamentssesion måste fara sig kos. Bättre hade det varit, om ins. yttrat sig om, hvilket utvisar större liberahtet, att Enogland tillåter tullfri utförsel af sina stenkol, medan wved är förbuden till utförsel från Sverge Allt detta ligger redan så tydligt angifvet i vår förra artikel, att vi knapt hade behöft återkomma till ämnet, så framt icke Insändarea tillika hade i sin sista artikel förnyat en till oss ställd anmodan att lemna en uppgift på blott de hufvudsaklbgaste ?manufacturoch fabriksvaror, som äro tillåtna till införsel, och dymedelst verilicera vårt påstående om den stora-införsels frihet, som i Frank-ike under de sednare åren skall blifvit stadgad. Vi äre serkligen tvekande, antingen Insändaren sjelf är så okunnig om förhållandet i Frankrike, eller tror oss hafva så litet reda derpå, om denna förfrågan tycke; angifva, då det likvel icke behöfves mer än att hafva följt med tidningarna, under det sista året, för att ådagalägga på hvad punkt Insändarens sakkännedom befinner sig. Vi vilja emedtertid nu gå Ins. tillhanda med de rödiga upplysningarna 1 detta fall. I den af nuvarande Handelsministern Ducha:el ! kontrasignerade ordonnans, utfärdad förliden sommar, dels nedsattes tullafgifterne på följande manvfakturer, dels tillätos de till införsel, om de förut voro förbudns?, nemligen: Chinesiskt papper, sidenpapper, hvitgarfvade hudar, mattor af hvitt träd, allt som fordras till urmakarearbeten, bomullsgarn, efter och af 143 efter Metr. system eller efter Evgl. Bdr. N:o 170 (för införas öfver Calais, Havre och Dänkirchen) bomullsspetsar, linnespetsar, väfnader af rått silke (Foulards); koppar spunnit på silke, ryskt välluktande kalfläder, Berlinerblåät, ur af guld och silfver. Men redan innan detta skedde var inför selfribeten till Frankrike långt vidsträktare än till Sverige. Vi hafva t. ex. just nu till hands förteckningarne på importen från England till Frankrike de 10 förflutna ären, och redan för 10 år sedan eller år 1825 befunnos häriblavd följande artikla:: Färdiggjorda kläder, dricka och öl, messingsoch koppararbeten, snickarevaror, läder och sadelmakarevaror, silfverarbeten, pläterade varor, tennvaror, glasvaror, leksaker, stengods, ylleoch bomul!sgarn, samt följande väfnader: lirft, kläden, mattor, kattuner, musselin, manschester, spetsar och strumpor. Om så påfordras, skola vi äfven uppgifva beloppet å hvardera af dessa införda artiklar. Emedlertid torde det nu synas, att insändaren förrådt lika mycken brist på sakkännedom om tuilväsender 1 Frankrike som i Ervelend och vi råda