Om Fegner och om Akademier.
(Slut fr. gårdagsbladet).
Svenska Akademien har verkligen mest bland al-
la i sednare tider varit tvungen att se sig om efter
rekryter, som icke saknat allmänna röstens bifall.
Denna Akademi bade för ett par decennier tillbaka
en stor strid med en opposition, af hvilken den an-
greps med en bitterhet, som i de sednare årens så-
väl litterära som politiska polemik saknat all jem-
förelse. På en gång uppgick dock ett ömsesidigt
ljus. Akademien upptäckte invan kort att anfallen
och striden egentligen endast angingo en lapprisak,
vemligen åtskilliga yttre teckniska och formella
ensidigheter, som vidlådade Akademien såsom arf
ifrån dess första stiltelse och stiftare; men att der-
emot i allt hvad som angick andan och väsendet,
så vidt detta rörde Akademiens politiska ändamål,
den nya skolan var ännu långt rättrognare och
långt närmare till legitimiteten än Akademien sjelf.
Försoningen var nu srart gjord, och man såg det
rörande uppträdet af formliga famntag å ena sidan
medan koryfgen för det andra partiet gjorde ett
slags litterär afbön för sina förseelser.
Emediertid har akademien med alla sina upp-
spädningar dock icke kommit längre än att från hatad
-som den förut var, blifva så godt som glömd. Dess gam-
la vänner rysa ännu för inblandningen af den vittra
vandalismen, och nya vänner hafva ej erhållits, ty de,
sew skulle föreställa det nya, hafva vid närmare påse-
ende, befunnits föreställa medeltiden. Det mouvement
som genomgår tiden, kan ej riktigt lära sig att
skilja medborgaren cch menniskan från den lärde.