NU BJ: YE DI ey ALIS OVE AVD MMS yt vaåa SVE RU v,y Um snart de blefvo statsinstitu ioner, doterade med lözer och rang, Den jemlikhet och allmänna lärofrihet, som var deras grundide, hade växt bort; och konster och vetenskaper, det friaste och lufrigaste under solen, cotiserade sig och uppgjorde fria kolloqvier och sssociationer, som från början hvilade på fullkemligt oberoende af statemakternes öfvervälåe. Snart förstodo dock dessa att sätta sig i besittning af äfven decna inrättning. Till S5verge kom den först i detta urartade skick: vår vetent kaps-Akademi, vår WVitterhets-, Historieoch Antigvilets-Akademi, vår Musikaliska Akademi, vår Svenska Akademi och slutligen (det besynnerligaste af allt akademiväsende) vår Lsandtbruks-Akademi tillkommo sålunda, såsem en importvara, hvilken redan hunnit blifva urmodig eller gå från sin primitiva ide. Universiterne utgjorde fordom höga autoriter, för hvilsa Konungar och Furstar bugade sig. Henrik VII frågade de berömdaste Europeiska Universiteter i sina kärleksaffärer. Sedan kommo de att, från orakler för jordens mäktige, nedsjunka till inrättningar, som examinerzde pojtar, och satte hattar eller kransar på de snällaste. Ve:enskaperne hade emellertid fått et sådant ans-ende, att man icke trodde sig kunna umbära dem, åtminsione såsom en hofdekoration på galadagar; och då de gamla Universiteterna dels sjunkit i anseende, dels voro något omedgörliga för sin af åldren härledda andryghet och sina republikanska privilegier, var det rätt väl betänktt att mot dem inrätta nya instituter, där hofven kuude haiva sitt finger litet mer i styreisen. Sålunda uppkommo i sednare tider. (i imitation af de äldre fria, enskilda associationerna) en mängd Akademier. De lärde, som anses bilda dem, piå väl en gång begripa sin ställning i lifvet, och inse att de blott gifva namn och färg åt sitt: eget fängelse. En barnslig fåfinga, oskiljaktig från dem, säsom från andra jordens barn, drifver dem, hvilka äga ett stort inre värde, en Salomos ring till vetandets brunn, att eftersträfva gemenskap och en skenbar jemnlikhet med dem, som hördens eller gunstens slump stämplat med sitt pitschaft. Denra svaghet har emellertid lagt äfven det heliga, odödliga kunskapernoas rike under denna .veildens mäktige. Om man utan förbundna ögon ser på våra moderna akademier, skall man snart skenbarligen inse, hvad jag menar. Låtom oss betrakta sammansättningen af en dylik Akademi, Den kan, såsom det mesta i staten, indelas i arbetsbin och drönare. Så snart fråga är att uppgöra något vetenskapligt yttrande, art redogöra för vetenskapernas gång i verlden, att sprida upplysnirgar och upprätthålla nationens vetenskapliga anseende hos främlingen, då tagas de beskedliga arbetsbiens krafter i reqwisition. Blir frågan åter att styra sjelfva Akademien, då öfverröstas de ofta nog at drönarne, så vida den händelse skulle inträffa att arbetsbien bildade en opposition emot de förra. Denna händelse är dock alldeles oerbörd, emedan de verklige vetenskapsmännsens rike icke är af denna verlden och mängden bland dem dessutom är svaz för det slags ära och utmärkelse, som deras höga kamrater äga att utdela. Följden blifver att styrelsens intresse är öfvervägande i allt inom dessa beskedliga inrättniogar: om en Jedamot skall inväljas, så ses noga efter, icke blott om han är en utmärkt vetenskapsman eller icke, utan synnerligast om han är af goda tänkesätt; ja vid leverans af ljus till sessionerna måste man noga tillse, om leverantören är bien intentionne eller tvärtoia i politiken. Jag torde icke behöfva vidare utbreda mig öfver ett allmänt kändt ämne. Ailmänheten vet t. ex. hvad den på vär VetenskapsAkademi inympade klass för allmän lärdom vill säga. Den är Akademiens politiska element, som styrer och ställer, äfven om ordet allmän skulie kunna öfversättas med ordet ingen. Läsaren kar, till tidsfördrif, anställa en vetenskaplig examen med en och annan Exellens. Sålunda har det politiska elementet i alla våra vetenskapliga och vittra korporationer inkräktat dem helt och hållet, och 1ål bredvid sig de arma lärda för ett sken skull och för att göra korporationens dagsverken, men ingalunda för art låta dem komma till något välde. En eller annan verklig vetenskapsman är road af att stå väl hös sina store kamrater; och sedan hans tro är så pröfvad, att hon anses icke mera kunna fella, då först ST Sa omv AE