kan voeppeligen tillgodosöras, förr än den träder ut
ur ringen och derigenom vinner en mera obehbin-
dr-d synokrets. Om tanken vore fri, om dess ytt-
ring icke vanstäildes eller så ofta tyddes illa, huru
mycket skulle mannaåldrens försvarare c) här haf-
va att säga, såsom motbevisving till den sats du
bed
drifvit till iörmån för det föråldrade?
Du klagar öfver hvad du kallar det yngre slig-
tets otåliga bemödanden att förflytta maktens inne-
hafvare för att få intaga deras ställen. Käre Fila-
letes! jag fruktar, att du äfven häruti är orättvis,
och jag nyttjar uppsåtligt ordet frukta; iy det är
tvifselsutan ett betänkligt tecken om så icke skulle
vara — Det står illa till i ett land, der statsmanna-
egerskap:rna eller förmågan, inom en lagstiftande
korps eger tillfälle art uppenbara sig, om fran
att gerom maktinflytelsen kunna bidraga till sina
medmenniskors väl, till fäderneslandets bästa, icke
skulie :emn en tillväcklig retelse för att uppkalla
en mängd täflare för uppnåendet af ett så ädelt
mil.
Vi hafva bemärkt din klagan; men förgäfves sö-,
ka vi dess anledningar. Vi igenfinna icke och in-
genstädes, desse af dig angifne oroliga kandidater
sill det statsembete du synes vilja bibehålla, icke
allenast åt åluerdomen, men, efter dina egna ord,
äfven ät de föråldrade. Vi våga förespå en tid, en
snart stundande, då värt, genom sjelfva störens ha-
stighet, vid konflikten emellan den gamla och den
nya tiden, ännvu:med stillaståendets domning besvära-
de fädernesland, kommer att erfara behofvet af
män, med erforderliga egenskaper, för att genom-
föra en mängd oundrsiklisa förändringar, med hvil-
ka det visat sig, att de dussintals fö ordnade kom-
mittegerna hittills kommit ingen hvart, emedan J
suttit och hållit igen emot alla de förändringar i
hufvudgrundsatserna, som skulle utgöra första vil-
koret derför, att detaljerna blefvo bättre, men icke
sämre än det som behöfsver afskaffas. Det är då, kä-
re Philale es, som ein k agan kommer att åskåd-
ligt visa hela dess obefogenbet; ty, vi skulle myc-
ket misstaga oss, om icke vår största sambällsolyc-
ka är, att desse män då komma att saknas, och att
den öfverklagade trängtan efter makten, åtminstone
bos den redbara dugligheten, då icke kommer att
Men, Phbilalctes! räkna icke på tillfredsställelsen
ifrån ett sådant tillstånd; tro ej att nju!ningen för
dig och för de dina kan blifva s:or, vd den möj-
liga saknaden af bepröfvad duglighet! Var öfverty-
gad, att om du och de dina, med all sannolikhet,
icke efterirödens af något buttre, så blifver det med
skäl den förflutna tidens oskicklighet, som kommer
att af samhället straffande belastas med förebråelsen,
att icke hafva efterlemnat någon anmnan grundsats
för maktens arfsrätt, än den andemening jag upp-
hämtat af ditt tal till ungdomen, och som, med nå-
got fövändrade ordalag ), synes hafva åsyftat föl-
jande:
Vi, nu föråldrade innvehafvare af maktbestyret,
öfverlåte åt eder, unge män, föredömet af ett iem-
ligen makligt statslif att eftersträfva, och måhända
felsteget af någon ofrivillig förbättring a:t undvika.
Det senare är icke mindre lärorikt an det förra:
dragea fördel af begge! Vi begära ingen annan be-
löning för vår långvariga tjenstutöfning, än fullt er-
känvnande, att ingen kunnat förvalta makten bättre
än vi, en obrottslig vördnad, framför allt intet klan-
der, och dertill endast litet tålamod; ty, de fleste
af oss kunna ju icke lefva mer än på sin höjd än-
nu fem och tjugu år. Hvad kostar väl Eder (de
utkorade välforståendes) allt detta? Iegenting. Det
är ju bara ett förskott, som en gång med ränta
skall återbetalas af hela den generation, som blifver
så lycklig, att kanhända uti andra 50 år få se e-
der, under all sköns glädje och gamman, vårda e-
der heisa uppå Rådsstolarne; och vilkoretl för den-
na lycka är, att J nödvändigt måsten se och be-
dömina 0is med andra ögon, än känvslans, sannin-
gens och erfarenhetens!
Jag har icke varit i stånd ait finna, hvarken
ung eller gammal, som vill könna sig rörd af den
na Din pathos, käre broder och jag hade i
sanving Öaskat, att Du icke påbördat ungdomen
någon tillviteise för otacksamhert, som blott måste
framkalla den öppna och uppriktiga förklarivg, att
man, åtminstone i inre politisk mening, har gan-
ska litet att tacka jör.
(Aftonbladets Philaletes).
AA Ca talar ill då ran 4 Ar ElalaA 2 Ca a MM: I