Cc55 ViISKOLL, Ville lataren nogengen protestera. Med ett sådant handlingssätt, nu lemnadt oanmärkt, och måhända i framtiden fortsatt, torde Utskot:et en dag tränga sig emellan varande och kommande Ständer, och hksom uppträda i ett målsmanskap för dem bägge, och derigenom rubba den serie af sansad, betydningsfull och innerlig förening, som isamhällsförhållanderne borde fortgå genom tidernrv. Doctor BJÖRKMAN delade reservanternes åsigt. Det berodde visserligen på Konst Utskottet att framställa eller icke framställa de förelagne ändringarpe, men, en gång framstå Ide, voro de ovillkorlizen, eni. 56 S. Reg. formen, underkastade Ståndens granskning, och anmärkningar, hvilka, väsentliga eller ej, det tillkomme Utsko:tet att sammanjemka. Utskottet agde icke att återtaga hela förslaget, om anmärkningarne ej öfverens stämde med dess egna åsigter; och vid äterremissen hade Utsk. endast att sammanjemka anmärkningarne, eller, i hsändelse sådant vore omöjligt, framställa voteriagsproposition deröfver för afgörande i förstärkt Utskott. I afseende på Utskottets förklarande, att R:ks-Stånden godtyckligt söndrat hvad Utskottet förenat, hvaraf ville synas, som Utsk. egenmägtigt kunde bestämma gränsen för Ständernes anmärkningar, vilie Talaren endast hemstalla om grundlagen borde förstås så, att Ständerne endast linge förkasta, ej förbättra, blott klandra, men ej föreslå något bättre än det klandrade. Detta vederlades tydligen af det i 56 Y. R. F. nyttjade ordet besluta, som icke kunde betyda annat än definitift antaga eller icke antaga ett Utskoltets förslag, såsom grundlag. Utskottets obehöriga förklaring, att detsamma, ehvad åtgärder än af Ständerne vidtogos, bör, sådant det från Utskottet utgått, hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag, ansåg Talaren tarfsa den tillrättavisning; att betänkandet borde återremitteras och Utskottet åläggas att efter nogare tolkning af grundlagen, och med uppoffring af sitt sjelftagna förmynderskap för Rikets Ständer, inkomma med förslag till de emot betänkandets särskilde delar gjorde anmärkningarnes sammanjemnkande, eller med propositioner till votering deröfver i förstärkt Utskott. Doctor HOLMSTRÖM: anförde skrifteligen. Då jag reserverat mig mot Utskottets beslut i hufvudsaken, torde jag vara så mycket mer ojäfvig att yttra några ord till dess försvar eller ursäkt, hälst jag funnit dess åsigter något oskonsamt bedömde. Enligt min öfvertygelse ligger orsaken till den slags förbistring, som nu eger rum emellan de motsatta opinionerne inom Utskottet och Riks-Stånden uti sjelfva grundlagens otydlighet, RiksensStänder få icke, enligt 56 och 81 Sf. BR. F. och 29 f. R.O. vid samma Riksdag, som ett grundlagsförsl-g blifvit framställdt, derom besluta. Betyder ou deita, att Riks-Stånden hvarken få antaga eller förkasta detsamma, elier blott det förra? — Riksens ständet få göra anmärkningar vid förslaget, hvilka Utskott skall sammanjemka, Men om dessa anmtrkningar i något eller mnågra stånd gå ut på ogillande af hela förslaget, huru skola de då sammanj mkas? Man säger: frågan skall öfverlemnas till afgörande af förstärkt KonstitutionsUtskott men om voteringea der gifver det resultat, att förslaget ogillas, huru står detta tillsammans med stadgandet i 56 Y att förstärkta Utskoltets omröstning skall lemna ett fullständigt beredt Utlåtande att hvila till nästa riksdag? — Konstitutions U:skottets pluralitet har omfattat den tydning af dessa med hvarandra icke rätt väl förenliga stadganden, att ett Utskottets förslag icke får vid samma Riksdag som det blifvit framlagdt, förkastas, samt att följaktligen anmärkniugarne deremot, om hvilkas sammanjemnkning det kan blifva fråga, endast skola angå redaktionen af förslaget. Vid tillämpningen af denna grundsats på ifrågavarande fall, må först erinras att KonstitutionsUtskottet vid denna Riksdag icke ansett sig kunna eller böra föreslå Indragningsmaktens upphäfvande ovilkorligt; denna makt, ämnad till ett värn mot tidningspressens missbruk, ansågs ej böra borttagas, förrän man funnit ett bättre, mot ändamålet svarande korrektiv. Detta ansågs af Utskottets majoritet finnas 1 Juryinrättningens totala afskaffande och Tryckfrihetsmålens öfverlemnande till laga domstol, såsom före år 1815. Följakteligen blef det nödvändigt att framställa begge dessa förslag om Indragningsmaktens och Jurynämndens samtidiga upphäfvande, såsom ett odelbart förslag, helst det väsendtliga deraf låg icke i någondera delen hvar för sig, utan i sjelfva sambandet dem emellan, eller just uti det vilkorliga upphäfvandet. När åter RiksStånden nu förkastat detta sammanfogande,