7 en LA entre farit med öfverläggning, är det omöjligt för hvilka invektiver som helst, att rubba mig ur den lugna fattning hvarmed jag anser denna fråga, Är stormen väl förbi och komma lugnare dagar, torde det blifva på tiden, att se till, om man icke kunde förbättra den felagtiga jury-inrättniogen, hvartill Stånden väl nu gifvit befallning, men icke förslag. Hvad annat straffdomar kunnat uträtta, — icke gifva de inspiration af arbetslust och tankar. Prosten ASTRAND, som instämde med reservanterne mot betänkandet (hvilkas yttranden förut i detta blad varit införde), förklarade att han icke trodde, att ett Utskott, som af grundlagen vore ålagdt att sammanjemka Ståndens beslu:, skulle kunna göra grundlagen till en sådan vaxnäsa, att ett stadgande i en S. kände hafva mindre kraft än ett sådant i en annan. I denna fråga berodde allt af ordet besluta , hvilket Talaren ej förstod på samma sätt som Tit. Wingård. Det fordras två Riksdagars heslut för att åstadkomma en grundlagsförändring och detta vore den åierhållaade kraften som ej borde eller kunde fianas i em KonstitutionsUtskottet gifven rättighet att vägra en sammanjemkning af Ståndens gemensamma tankar. Memorialet borde alltså återremitteras och Utskottet åläggas, att inkomma med ett jemningsförslags uti hvilken åsigt äfven Prosten NORDIN instämde. Domprosten HEURLIN (skriftligen): hade så fattet ordalydelsen af grundlagen, att för åstadkommandet af en förändring i våra grundlagar fordrades, utom Konungens sanktion, först att Konst. Utskottet skulle framlemna förslag dertill och sedan att detta vid 2:ne på hvarandra följande Riksdagar skulle af Ständerne gillas. Den fria pröfning som tillkomme Ständerne vid den Riksdag, då frågan väcktes, skulle vara alldeles utan betydelse och ändämålslös, om Ständerne icke förmådde utverka förändring uti eller förkastande af Utskottets ursprungliga förslag. Dock ansåg Talaren Konst. Utskottet och Rikets Ständer böra med gemensam vilja sammanverka, och ingendera egde ensam eller oberoende af den andra att i dylika frågor besluta. — Två ytterligheter skulle altså kunna gifvas: den ena om Konst. Utskottet ägde magt att tvärtemot Ständernes uttryckliga förklaring, till grundlagsenlig behandling vid en blifvande Riksdag, antaga ett förkastadt förslag, i hvilket fall Konst. Utskottet, i stället att vara grundlagens vårdare, blefve Riksens Ständers förmyndare; — den andra — lika vådliga — om Riksens Ständer skulle kunna aftvinga Konst. Utskottet något grundlagsförslag, som Utskottet för sin del ogillade. — Talaren fann, att Utskottet kastat sig in på den förra af dessa båda ytterligheter, och försökt att frånkänna Ständernes gemensamma tanka allt inflytande på de framställde grundlagsförändringarne, och detta så mycket mer utan skal, som Utskottet äfven, utan ringaste anledning, hvarken af frågans natur eller grundlagensstadganden, sammanbundit tvenne olikartade förslag: neml. indragningsmagten och Juryinrättningen och gjort förändring i ena fallet till vilkor för de andras. Vår nu gällande TryckfrihetsLag skiljde bestämdt emellan d-ssa ämnen, och afhandlade den äfven i olika f. S. — Då Konst. Utskottet nu inkommit med förslag till ändring i dessa delar, ansåg Talaren Riksens Ständer utan afseende derpå att Konst. Utskottet funnit för godt att hopställa sina förslag i ett och samma betänkande, vara oförhindrade att om hvarje fråga särskildt yttra sin mening, och sjelfve med sin magt upphäfva ett samband som saknade allt stöd i både grundlagen och frågornas beskaffenhet. Utskottet borde derföre icke anmodes, utan åläggas att upphäfva denna förening af olikartade frågor, och särskildt uptaga hvad Ständerna yttrat om hvardera. Den förras upphäfvande hade icke ailenast Utskottet tillstyrkt, utan ock alla 4 Stånden sammanstämmande bifallit, så att denna förändring kunde anses så afgjord, att den borde hvila till behandling vid nästa Riksdag; och i den senare borde Utskottet sammanjemka Ståndens olika meningar. Prosten AHLQUIST, Doktorerna HVASSER och GRENANDER, samt Prosten MITTAG talade i enahanda syftning som Dom-Prosten Heurlin. Dector BEXELL yttrade skrifteligen, att han ansåg Utskotte:s ifrågavarande Bet:de hafva framträdt i ett både eget och oväntadt skick. I stället att iakttaga den i grundlagen för Utskotten bestämdt stadgade pligt, att sammanjemka Ståndens olika meningar, och, 1 händelse denna jemkning ej godkändes, framlägga de deraf följande voterings propositioner, hade Utskottet, enligt Talarens tanke, visat sig döft frn nmäntvaAnAR dd Maxonu dr oo Ö