vågen domaremakt, det ofelbart ligger i åklagarens vilja att få den anklagade fälld, vilie Tal. dock icke uppoffra denna dyrbara inrättning, ja hellre sjelf blifva en martyr derför: att öfverlemva tryckfrihetsmålen åt domstolarne, vore verkligen att sätta dessa senare på ett alltför hårdt prof; antingen skulle de genom frikännelsen äfventyra styrelsens ovilja, eller genom fällandet tryckpressens — att ej tåla om alla smädelser, hvartill oesvärsskrifterne genom flere instantier skulle gifva anledning. Sådant skulle både nedsätta domaremakten och komma tryckfriheten att urarta, snarare än att förqgväfvas. Ty, på Ja M. H., ege vi ej i dessa dagar exempel uppå en s. k. historisk skrift, hvilken ofta under iromiens och det öfverdrifna berömmets yta, gömmer den djupaste smädelse emot samhällets högsta personligheter, utan att den är åtkomlig af någon domstol i veriden, som mäås!e vara skyldig döma efter orden och bokstafven och icke efter åsyftningen , det åter en jury, såsom en representant af det allmänna tänkesättet, både kan göra och jemväl gör, äfven i länder med den mest utbildade tryckfrihet. För sin del skulle Tal. åtminstone rodna öfver, att uti en samvets-domstol, dit ett medborgerligt förtroende valt honom, hafva mera öfverseende med ttranderältens verkliga missbruk, än i en domstol, dit ban blifvit befordrad af styrelsen. Man bade talat om tidningar såsom opinionskommissioner. Den tid vore likväl lyckligtvis förbi, då några kommissioner af detta slag kunde bildas. Folket har hunnit så långt, att det vill sjelft se och döma, att det vill veta på hvem och hvad det tror. Förgäfves bjuder man således till att skapa opinioner, hvilka ej förut finnas in nuce hos massan. Publicistens kall är blott att reda, upplysa och klarna dessa opiniocer till begrepp och öfvertygelse. När åter försök göras alt bibringa opidioner , som aatiogen aldrig fnnnits eller som äro undanträngda af tiden, så misslyckas de alltid. Vi hafve exempel derpå i en af våra tidningar, som söker föra opinionen vilse in i absolutismens labyrint, och som pred kar Tartariska styrelsegrundsatser. Talaren belviflade likväl, att man spunne silke på dessa försök, eller att Svenska allmänheten låt vilseföra sig eller skrämma sig af den myckna olåten ifrån publiciteten på den sidan, der Frih. Boje rangerat sig. Det hade blifvit sagdt, att publiciteten spridde missnöje bland folket, och att det vore henne man hade att förebrå revolutiorerna och den jäsning, som syntes råda i alla länder. Detta påstående bevisade att man läst historien ganska illa, och att man aildeles bakvändt tänker sig orsaker och verkningar. Här vore ej stället att utveckla den historiska sanniog, att revolutionerne både intreffat oftare och varit mera blodiga och förstörande, der tryckfrihet ej funnits, än i länder, der pressen varit fri. Talaren byste således den öfvertygelse, alt det endast vore genom itryckp:essens frihet, som vår tids oroliga ande erböilo en lugnare, mera sansad rigtning, som revolutionerne förvåndlat sig från fasansfulla skräckbilder till en och annan emeute , en och annan af folket framtvingad ministereller på sin böjd thronförändring , deraf spåren några veckor efteråt krappt märkts. Frih. Boije hade lofordat Koost. Utskottet för dess mod , att handla såsom det gjort. För sin del beklagade Talaren det mod, som trotsade lagarne, ty ett sådant mod ficnes hos hvarje, äfven den brottsligaste lagbrytare , och Talaren bekände öppet, att hn föga kunde tänka sig en mera uppenbar öfverträdelse af grundlag, än den Konst. Utskottet i detta mål företagit sig. Man bade sagt, att de ofullkomliga bevisningslagarne i Eoglands och Frankrikes lagstifniog der fiamkallat Jury. Talaren frågade, i anledning häraf. haru man väl skulle bete sig med 17 Kap. Rättegångs-Balken i tryckfrihetsmål; ty, icke var frågan der att afhöra vitinen eller ingå i bevisning, Det enda, som i vanliga tryckfrihetsmål behöfver bevisas, är författarens namn , hvilket inhemtas af tidningsbeviset eller namnsedeln. I öfrigt beror omdömet uppå skriftens beskaff-nhet af brottslig till sin syftning, d. v. s. dess enlighet eller strid med tryckfribetslagen. Corpus delicti ar ju sjelfva skriften, och det behöfsves således ej bevisas, hvilket ytterligare ådagalägger olämpligheten att göra dessa ämnen till föremål för ev vo!uminös rättegång. Man hade citerat den erfarenhet, att jurymän, som fällt i tryckf.ibetsmål, varit blottKE 1 SP 1 TN sa