vågen domaremakt, det ofelbart ligger i åklagarens
vilja att få den anklagade fälld, vilie Tal. dock ic-
ke uppoffra denna dyrbara inrättning, ja hellre sjelf
blifva en martyr derför: att öfverlemva tryckfri-
hetsmålen åt domstolarne, vore verkligen att sätta
dessa senare på ett alltför hårdt prof; antingen
skulle de genom frikännelsen äfventyra styrelsens
ovilja, eller genom fällandet tryckpressens — att ej tå-
la om alla smädelser, hvartill oesvärsskrifterne genom
flere instantier skulle gifva anledning. Sådant skul-
le både nedsätta domaremakten och komma tryck-
friheten att urarta, snarare än att förqgväfvas. Ty,
på Ja
M. H., ege vi ej i dessa dagar exempel uppå en s.
k. historisk skrift, hvilken ofta under iromiens och
det öfverdrifna berömmets yta, gömmer den dju-
paste smädelse emot samhällets högsta personlighe-
ter, utan att den är åtkomlig af någon domstol i
veriden, som mäås!e vara skyldig döma efter orden
och bokstafven och icke efter åsyftningen , det
åter en jury, såsom en representant af det allmän-
na tänkesättet, både kan göra och jemväl gör, äf-
ven i länder med den mest utbildade tryckfrihet.
För sin del skulle Tal. åtminstone rodna öfver, att
uti en samvets-domstol, dit ett medborgerligt för-
troende valt honom, hafva mera öfverseende med
ttranderältens verkliga missbruk, än i en domstol,
dit ban blifvit befordrad af styrelsen.
Man bade talat om tidningar såsom opinions-
kommissioner. Den tid vore likväl lyckligtvis för-
bi, då några kommissioner af detta slag kunde bil-
das. Folket har hunnit så långt, att det vill sjelft
se och döma, att det vill veta på hvem och hvad
det tror. Förgäfves bjuder man således till att
skapa opinioner, hvilka ej förut finnas in nuce hos
massan. Publicistens kall är blott att reda, upp-
lysa och klarna dessa opiniocer till begrepp och
öfvertygelse. När åter försök göras alt bibringa o-
pidioner , som aatiogen aldrig fnnnits eller som äro
undanträngda af tiden, så misslyckas de alltid. Vi
hafve exempel derpå i en af våra tidningar, som
söker föra opinionen vilse in i absolutismens laby-
rint, och som pred kar Tartariska styrelsegrundsat-
ser. Talaren belviflade likväl, att man spunne silke
på dessa försök, eller att Svenska allmänheten låt
vilseföra sig eller skrämma sig af den myckna olå-
ten ifrån publiciteten på den sidan, der Frih. Boje
rangerat sig. Det hade blifvit sagdt, att publiciteten
spridde missnöje bland folket, och att det vore
henne man hade att förebrå revolutiorerna och den
jäsning, som syntes råda i alla länder. Detta på-
stående bevisade att man läst historien ganska illa,
och att man aildeles bakvändt tänker sig orsaker
och verkningar. Här vore ej stället att utveckla
den historiska sanniog, att revolutionerne både in-
treffat oftare och varit mera blodiga och förstöran-
de, der tryckfrihet ej funnits, än i länder, der pres-
sen varit fri. Talaren byste således den öfverty-
gelse, alt det endast vore genom itryckp:essens fri-
het, som vår tids oroliga ande erböilo en lugnare,
mera sansad rigtning, som revolutionerne förvånd-
lat sig från fasansfulla skräckbilder till en och an-
nan emeute , en och annan af folket framtvingad
minister- eller på sin böjd thronförändring , deraf
spåren några veckor efteråt krappt märkts. Frih.
Boije hade lofordat Koost. Utskottet för dess mod ,
att handla såsom det gjort. För sin del beklagade
Talaren det mod, som trotsade lagarne, ty ett så-
dant mod ficnes hos hvarje, äfven den brottsligaste
lagbrytare , och Talaren bekände öppet, att hn
föga kunde tänka sig en mera uppenbar öfverträ-
delse af grundlag, än den Konst. Utskottet i detta
mål företagit sig. Man bade sagt, att de ofull-
komliga bevisningslagarne i Eoglands och Frank-
rikes lagstifniog der fiamkallat Jury. Talaren frå-
gade, i anledning häraf. haru man väl skulle bete
sig med 17 Kap. Rättegångs-Balken i tryckfrihets-
mål; ty, icke var frågan der att afhöra vitinen eller
ingå i bevisning, Det enda, som i vanliga tryck-
frihetsmål behöfver bevisas, är författarens namn ,
hvilket inhemtas af tidningsbeviset eller namnsedeln.
I öfrigt beror omdömet uppå skriftens beskaff-nhet
af brottslig till sin syftning, d. v. s. dess enlighet
eller strid med tryckfribetslagen. Corpus delicti ar
ju sjelfva skriften, och det behöfsves således ej be-
visas, hvilket ytterligare ådagalägger olämplighe-
ten att göra dessa ämnen till föremål för ev vo!u-
minös rättegång. Man hade citerat den erfarenhet,
att jurymän, som fällt i tryckf.ibetsmål, varit blott-
KE 1 SP 1 TN sa