al del syntes, att nan varit af olhka tanta med Utskottet, i afseende på det första förslaget, mea utvecklade nuiformen enahanda åsigt som den föregående Talaren. Man hade tillvitat U skottet, att hafva velat tillegna sig en obehörig makt, måhända borde detta återstudsa på dem, som mu, på sidan om de föreskrifpa formerna, ville tillvägabringa ändrivg i grundlagarna. Han påminte om huru man är 1912 bade haft ett medgörligt K onstitutionsUtskott, som tillstyrkt birall till en grundlagsändring vid samma riksdag Om -Konstitutions-Utskottet vid denna Riksdag j viade samma medgörlighet mot enskilda förslag så skuile, om icke nu, åtminstone i en framtid, den sapsade opinionen derföre hålla Utskottet räkning. Den analogi Grefve Björnstjerna framställt mellan detta förslag och det förhbatliga Pey:onnetska förslaget i Frankrike, kunde Frih. ej !igerfinva, då man här höll sig inom legliga fo.mer. Grefve Björnstjerna hade vidare klandrat, att Utskottet ansett sig sjelf för ett konservativt element och anmärkt, alt det sednare vore ett rörelseelement; detta voro sannt; men just af detta skäl hade Grefvens slutföljd varit oriktig då rörels:kraften f.amåt icke låg hos Ständerna. Man borde ej af känslan för saken låta hänföra sig att förbise formeu. Man hade sagt att Utskottet begått ett våld, då det nekat att sammanjemka ståndens mecingar, men det vore mer än besynnerligt om det kunde kallas för ett våld att endast vidblifva sis en gång yttrade tanka. Grefve Björnstjerna hade slutbgea hotat att framkomma med en ry proposition. Härom ville Frib. icke inlåta sig vidare förrän han finge höra hvari denna proposition bestod. Friherrn — förklarade för öfrigt att han skulle vara fullkomligt trygg vid de cblida omdömen som falldes emot Utskottet. (En del af detta yttrande skedde med så låg iöst, att det vil är möjligt att någon del deraf undgått oss. Er DALMAN, W. F. Efter det förträffliga anförande, så väl rörande saken som formen, hvilket Hr Grefve Björnstjerna afgifvit, syntes visserligen: intet vara alt tillögga; ty Hr Grefven hade på ett så fullständigt, skarpsinnigt och klart sätt: utvecklat ämnet, att det endast kunde väcka förundran, att icke en hvar bland BR. och A. funnit sig till den grad deraf öfvertygad, att diskussionen slutat med en allmän acklamation till detta yttrande. Emellertid hade man, å andra sidan, försökt ett slags vederläggning, och dervid utfarit mot tryckpressen på ett sätt, som en vän af denna icke kunde med kallblodighet afhöra. Friherre Boye hade yttrat att Jury-inrättningen blott åsyftade att skydda intresset bos en förhatlig korporation, som kalJas jurnalister, men att nationens intresse derigenom äfventyrades. Talaren ville, i detta afseende, ej vädja till Friherrns upphöjdare känsla, till den hö32 bildning, som man borde träffa hos en man af yans egenskaper. Talaren väntade från detta håll icke något tillfredsställande svar — han ville ej eller från denna synpunkt ingå i en ytterligare utveckling af den bevisning, en föregående Talare framställt. Men han vädjade till erfarenheten, och frågade: När var tryckfriheten till den grad missbrukad i Sverge, som innan juryn inrättades, och inrättades den ej, uppå styrelsens förslag, just för att hämma dessa skändliga missbruk. Den ädle Friherrn ägde sjelf ganska sorgliga minnen från denna tid. Eller hvem af Eder, M. H., yttrade Talaren, nar ej hört talas om striden och rättegången mellan Friherre Ludvig Johansson Boye och Hr Carl August Grev:smöhlen , paskillerna mot framlidne Grefveaf Ugglas, fabeln om Räfvarne m. m. d. Hvem vet ei, alt det just var de många vexlade rältegångsskrifterna, som gåfvo anledning till den giftigaste smädelsen? Nå väl, vill man då 4 nyo framkalla dessa scener? Vidare hade samme Friherre sagt, att det å senare tider ytterst sällan bändt, att någon blifvit fälld i tryckfrihetsmål. Talaren trodde tvärtom, att flera tryckfrihetsmål bhfvit fällde af jury, än som lagligen kunnat fällas om domstolen nödsakats behörigen motivera Utslagen. Ansvarige utgifvaren för en tidning, devi Talaren vore medarbetare, hade under ett år vid särskilta tillfällen af jury blifvit fälld till betydliga böter och fängelse, för uppsatser, som endast innehjllit allmänna reflexioner rörande vår östra granne och beskaffenheten af vår NationalRepresentation. Och Tal. bade af män, som, lika med Frih. Boye förfäktade jury-inrättningens upbörande, hört försäkras, att dessa artiklar icke kunnat fällas af domstol. Men detta oaktadt, och ehuru vår jury för närvarande var så organiserad, alt, med förutsättning af åklagarens eller stv