höres från de periodiska pressar, hvilka bafva att hugna sig af indragningsmaktens alltför omisskänneliga beskydd. Det återstår att visa, buruledes all förhoppning saknas, att det ifrågavarande utländska lånet kunde komma att i allmänhet gagna Sveriges jordbruk. Den Kongl. Propositionen framställer icke någon utsigt, att, till verklig lättnad för låntagaren, erhålla lån till nedsatt ränta. Icke heller omtalas deruti någon så konstaterad nyita af hypoteksföreningars stiftande, att Rikets Ständer kunna deruppå göra någon annan beräkning, än den ännu oviss:, hvilken legat till grund för beviljandet af det biträde, som Binken äger att, för i orterne sig bildande lån-associationer, lemna. Vore det äfven en möjligbet att negociera lånet till pari, så skulle dock detsamma, fördeladt mellan rikets provinser, på den vdsträckta jordytan från Ystad till Haparanda, blifva så obetydligt, att icke den ringaste fördel deraf är tänkbar. Sakra låntagare af jordbrukande klassen hafva hittills icke saknat tillfälle, at! på eoskilt väg erhålla erforderliga lån, till och med från utländsk hand och för lägre ränta än 6 proc. Följderne af allmogens indragande i diskonterne vittna nogsamt, att allmänna låneinrättningar ofta verka förstörande på jordbrukarnes välstånd. Oriktig är den sats, att skulden på jordegendomar i närvarande tid är oföränderlig, och så att säga oskiljaktig från Svenska jorden. Skuldien är personel, och förändrar sig i den mån, som jorden ombyter egare. Svenska jorgbruket hjelpes bäst medelst lindring och jemkniog i skatter; hvilket, utan misskning i statens inkomster, år verks!ällbart. Vid förra riksdagen försummades ett då dertill erbjudet tillfälle, i förslaget, att på bevilluingen öfverflytta passevolansen. Vid denna riksdag har ett annat tillfälle: dertill gått ur händeroa, det nemligen, som var beredt uti betänkandet om jordbrukets befrielse från den högst betungande och förderfliga skjutsen. Obemäldt bör icke lemnas, att samma sida i StatsUtskot:et, från hvilken nu utgått tillstyrkan af ett utländskt lån, på uppgifven grund af jordbrukarnes, gerom fivanciela förhållanden, iråkade vanmakt, motsatte sig hvarje yttrande, rörande jordbrukaraes förlägenhet, under den tid, då de stora avslagsfrågorna iprom Utskottet behandlades. Med förklarande af rättmätigt missnöje öfver den inom StatsUtskottet, synbarligen mot BorgareStåndet, gjorda högst obefogade insinuation, att Utskottet borde vara på sin vakt mot de vingleri-intressen, hvilka skola söka hindra framgång åt alla på räntefotenrs nedsättning syftande förslag, anhåller j:g om afslag på den Kongl. lånpropositionen och b fall till StatsUtskottets derom afgifue betänkande.