gerligen betraktas, sasom jemte olrige nikelts Stander moraliskt ansvarige för de a:ne serskilta vid denna Riksdag, efter hvad jag vill minnas, enhälligt fattade beslut, hvarigenom Ständerne dels förklarat, att upptagande af det vid förra Riksdag beslutade utländska silfverlånet, nu mera vore en ej allenast icke nyttig utan skadlig åtgärd, hvilken således komme att förfalla, dels ogillat förslaget, att medelst ett dylikt lån befrämja uppkomsten af hypoteksföreningar. Det vill således synas, som hade de medlemmar af Representationen, hvilka utgöra Konungens Stats-Råd, varit, af aktning för sig sjelfve och sine medständer, ovilkorligen förpligtade, att inom Rådkammaren, trogne de gruudsatser, som Rikets Ständer hyllat, icke förklara såsom nyttig den utrikes skuldsättning, hvars skadlighet de, inom vederbörande Riks-Stånd icke förnekat, helst hvad beskattningsoch lånefrågor beträffar, endast det oförmodade här icke inträffade fall, att Ständernes beslut ej låter förena sig med 16 S. Reg.-Form. påkallar ett ogillande steg från Konungamahktens sida. Att förre Rikets Ständer å det vid sista Riksdag beslutade silfverlån, hos Kgl. Maj:t i underdånighet begärt sanktion, som egentligen endast hade afseende på en tom formalit, icke medförande å Regeringens sida den ringäste ansvarighet för lånet, skulle, sedan, på sält jag förut ådagalagt, all fråga om berörde lån förfallit, kunna för nu ifrågavarande lån-proposition tjena som god grund, är ett påstående af den beskaffenhet att man svårligen kan upptaga detsamma till omständligare vederläggning, emedan man i sådant fall skulle förutsätta användande af en bevisningsart, hvars förflyttning från samhällets lägsta tiil dess högsta punkter man måste anse omöjlig. Dessutom behöfver man blott erinra sig dels, att någon regeringsåtgärd i och för det af 1830 års Ständer beslutade inträde på skuldsättningsbanan, ej finnes omtalad i berättelsen om tilldragelserne i Rikets styrelse sedan sista Riksdag, dels att frågan derom, ehuru egande direkt samband med realisationen, nu icke blifvit från Regeringens sida väckt, förr än Ständerne vid denne Riksdag, fattat sitt beslut om silfyerutvexlingen, dels ock att den Kgl. propositionen, aflemnad till Ständerne omkring 5 veckor efter den 4 Oktober, då den i Stats-Rådet afgjordes, framkom i en tidpunkt, då i följd af en under flera månader, inom 3:ne Riks-Stånd temligen allmänt uttryckt önskan om innevarande urtima Riksdags skyndsamma slut, Rikets Ständer genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhöllo om utsättande af viss dag för Riksdagens afslutande. Grunden för endrägt i tänkesätt och vilja hos de begge Statsmakterne måste sökas uti inbördes aktning för ömsesidiga rättigheter, men ingalunda i den ytterligheten, att den ena, finnande nyttigt hvad den andra pröfvat skadligt, utan något slags tvång af nödvändighet och utan anledning af lag, underkänner giltigheten af Ständernes skäl och gifver en framställning, som åsyftar frångående af ett i behörig ordning fattadt beslut, till hvars vidhållande Ständerne äro förpligtade, för att icke i oträngt mål ändra öfvertygelse, för att icke bereda vägen till upprifvande af ännu flera vid denna riksdag tagna beslut, och för att icke ådraga sig nationens rättmätiga ovilja, Rådgifvareågä: den till Kongl. lån-propositionen af den 4 nästl. Oktober utmarker icke allenast förbiseende af allmänna opinionens kända fordran, att rikets in!edande i utJändsk skuldsättning icke måtte blifva frukten af en tjugnårig fred, utan ock förtigande af Rikets Ständers beslut, i afseende på Hr Hallings och Friherre Boijes motioner — beslut, som måste vara oryggliga, dervest icke Rikets Ständer skola blottställas lika mycket inför sin egen medvetenhet, som inför hela nationen , och derest icke rikets återförande uti ny utländsk skuldsättning skall beseglas med en fläck — jemförlig måhända endast med sättet, att honorera den gamla! All söndring är betänklig, och det frö dertill, som omförmälte rådgifvare-åtgärd innebär, är såleces af den vådliga egenskap, att det icke bordt lemnas utan uppmärksambet, Medelst utsående deraf, hafva Konungeos rådgifvare på ett eftertänkligt sätt åsidosatt rikets sannskyldiga nytta, bvilken utan tvifvel fordrar, att samfundsbandet befästas genom regerings och Ständers öppna och lagbundna förhållande till hvarandra, genom öms-sidig hylloving åt Jagarnas oförtydbara föreskrifter, och geocm förenade bemödanden, att i grundlagsenlig O!dnivg verka för allmänt bästa. Sanningen häraf är lika enkel, som orubblig, och qvarstår ren och klar, oberoende ej mindre af den vid RiksrätRK i nn ä ee ee ee FR .