gerligen betraktas, sasom jemte olrige nikelts Stan-
der moraliskt ansvarige för de a:ne serskilta vid
denna Riksdag, efter hvad jag vill minnas, enhälligt
fattade beslut, hvarigenom Ständerne dels förkla-
rat, att upptagande af det vid förra Riksdag be-
slutade utländska silfverlånet, nu mera vore en
ej allenast icke nyttig utan skadlig åtgärd, hvilken
således komme att förfalla, dels ogillat förslaget,
att medelst ett dylikt lån befrämja uppkomsten af
hypoteksföreningar. Det vill således synas, som
hade de medlemmar af Representationen, hvilka ut-
göra Konungens Stats-Råd, varit, af aktning för
sig sjelfve och sine medständer, ovilkorligen för-
pligtade, att inom Rådkammaren, trogne de gruud-
satser, som Rikets Ständer hyllat, icke förklara så-
som nyttig den utrikes skuldsättning, hvars skad-
lighet de, inom vederbörande Riks-Stånd icke för-
nekat, helst hvad beskattnings- och lånefrågor be-
träffar, endast det oförmodade här icke inträffade
fall, att Ständernes beslut ej låter förena sig med
16 S. Reg.-Form. påkallar ett ogillande steg från
Konungamahktens sida. Att förre Rikets Ständer å
det vid sista Riksdag beslutade silfverlån, hos Kgl.
Maj:t i underdånighet begärt sanktion, som egent-
ligen endast hade afseende på en tom formalit,
icke medförande å Regeringens sida den ringäste
ansvarighet för lånet, skulle, sedan, på sält jag
förut ådagalagt, all fråga om berörde lån förfallit,
kunna för nu ifrågavarande lån-proposition tjena
som god grund, är ett påstående af den beskaffen-
het att man svårligen kan upptaga detsamma till
omständligare vederläggning, emedan man i sådant
fall skulle förutsätta användande af en bevisnings-
art, hvars förflyttning från samhällets lägsta tiil
dess högsta punkter man måste anse omöjlig. Dess-
utom behöfver man blott erinra sig dels, att nå-
gon regeringsåtgärd i och för det af 1830 års Stän-
der beslutade inträde på skuldsättningsbanan, ej
finnes omtalad i berättelsen om tilldragelserne i
Rikets styrelse sedan sista Riksdag, dels att frågan
derom, ehuru egande direkt samband med realisa-
tionen, nu icke blifvit från Regeringens sida väckt,
förr än Ständerne vid denne Riksdag, fattat sitt
beslut om silfyerutvexlingen, dels ock att den Kgl.
propositionen, aflemnad till Ständerne omkring 5
veckor efter den 4 Oktober, då den i Stats-Rådet
afgjordes, framkom i en tidpunkt, då i följd af en
under flera månader, inom 3:ne Riks-Stånd temli-
gen allmänt uttryckt önskan om innevarande urti-
ma Riksdags skyndsamma slut, Rikets Ständer
genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t an-
höllo om utsättande af viss dag för Riksdagens af-
slutande. Grunden för endrägt i tänkesätt och vil-
ja hos de begge Statsmakterne måste sökas uti in-
bördes aktning för ömsesidiga rättigheter, men in-
galunda i den ytterligheten, att den ena, finnande
nyttigt hvad den andra pröfvat skadligt, utan nå-
got slags tvång af nödvändighet och utan anled-
ning af lag, underkänner giltigheten af Ständernes
skäl och gifver en framställning, som åsyftar från-
gående af ett i behörig ordning fattadt beslut, till
hvars vidhållande Ständerne äro förpligtade, för
att icke i oträngt mål ändra öfvertygelse, för att icke
bereda vägen till upprifvande af ännu flera vid den-
na riksdag tagna beslut, och för att icke ådraga sig
nationens rättmätiga ovilja, Rådgifvareågä: den till
Kongl. lån-propositionen af den 4 nästl. Oktober
utmarker icke allenast förbiseende af allmänna opi-
nionens kända fordran, att rikets in!edande i ut-
Jändsk skuldsättning icke måtte blifva frukten af en
tjugnårig fred, utan ock förtigande af Rikets Stän-
ders beslut, i afseende på Hr Hallings och Friherre
Boijes motioner — beslut, som måste vara oryggli-
ga, dervest icke Rikets Ständer skola blottställas lika
mycket inför sin egen medvetenhet, som inför hela
nationen , och derest icke rikets återförande uti ny
utländsk skuldsättning skall beseglas med en fläck
— jemförlig måhända endast med sättet, att hono-
rera den gamla! All söndring är betänklig, och
det frö dertill, som omförmälte rådgifvare-åtgärd
innebär, är såleces af den vådliga egenskap, att det
icke bordt lemnas utan uppmärksambet, Medelst
utsående deraf, hafva Konungeos rådgifvare på ett
eftertänkligt sätt åsidosatt rikets sannskyldiga nytta,
bvilken utan tvifvel fordrar, att samfundsbandet be-
fästas genom regerings och Ständers öppna och lag-
bundna förhållande till hvarandra, genom öms-si-
dig hylloving åt Jagarnas oförtydbara föreskrifter,
och geocm förenade bemödanden, att i grundlags-
enlig O!dnivg verka för allmänt bästa. Sanningen
häraf är lika enkel, som orubblig, och qvarstår ren
och klar, oberoende ej mindre af den vid Riksrät-
RK i nn ä ee ee ee
FR .