I Frankrike har Jurgn icke blifvit tillämpad till tryckfrihetsmål förr än år 1819 — men upphäfdes kort derefter (år 1822) på Justitie-Ministern Peyronnets förslag, medelst målens öfverflyttande till AssisDomstolarnes behandling. Efter några års förlopp fann likväl den ädtle och verklige Statsmannen Martignac, att Domstolarne förlorade derigenom icke allena ti tid, utan äfven i anseende; att de i det allmänna emdömet genom deras Domarekall i Tryckfrihetsmål erhållit en för dem högst skadlig anstrykning af partianda med dermed följande par!ikel; att nationen ansåg Tryckfriheten sig vara berofvad, under det att dess missbruk ej på minsta vis hämmades, Martignac ville derföre återföra Tryckfrihetsmålen till Juryns Domsaga; men Martignac gick ur Ministeren innan han hunnit fullborda sin plan. Polignac blef Premier-Minister; Julirevolutionen kom, och en af hufvudorsakerne var Tryckfrihetens olämpliga behandling af Domstolarnes jurisdiktioner. — Hos oss, i det lagbundna frihetens hemland, finne vi nuj att hvad Restaurationens blindaste verktyg, en Peyroni net allena, vågat göra och hvad i England ingen skulle vågat föröka, utan att väcka den förfärligaste :torm, föreslås af hvem? Jo af de konstitutionella fribeternas egentliga väktare — Konstitutions-Utskottet. i Ett inkast, som jag nog ofta hört yttras mot ju: yns användbarhet i Sverge, så väl i tryckfrihetsmål som andra brottmål — det nemligen, att man i våra små städer och på landet icke skulle finna ämnen till jurymän — går jag nu att besvara. Detta inkast härrör, tror jag, af ett oriktigt begrepp af hrad juryman bör vara. ö Han bör vara ett uttryckt af det sunda naturliga förståndet, ej förvilladt af juridisk spetsfundighet, detta bör han vara, och ingenting annat. Men jag hemställer, om ej denna egenskap, af sundt naturligt förstånd finnes i Sverge, äfven i dess småstäder ech landsbyggd, och om denna egenskap icke finnes kanske mer i Sverge än i något annat land. Jag hemställer ytterligare, om uli ett land, der sjelfva nationalrepresentationen tages till större delen från våra småstäder och vår landsbyggd, om der, bland de män, som skola afgöra om riksöder och om de mest invecklade politiska, statsekonvmiska och administrativa frågor, det ej skulle finnas män, duglige att bedömma en ströskrift, eller andan, syftet och meningen af någon annan skrift af vidlyftigare innehåll? Besynnerligt nog, att inkastet kommer just ifrån den sidan, som försvarar i allmänhet vårt nuvarande representationssätt, utan att ihägkomma, att inkastet i så fall strider mot den ecgna läran. MNämde rep:esentationssätt, tror jag, skulle i förevarande fall till och med kunna begagnas till juryiorättningens fullkomnande. Principen bör vara en längd jurymän, biand hvilka de för tillfället nödvändige, t. ex. 12 utlottas; nå väl, — uppför länsvis till jury män alla de personer, som under loppet af de sist förflutne 3:ne riksdagar varit riksdagsmän. Dessa Sverges lagstiftare måtte väl icke kunna anses såsom oförmögne att bedöma innehållet af en skrift — Då är jurylängden färdig — lotta ut 24 namn, af hvilka den anklagade kan jäfva 12 — och juryn är formerad på riktiga grunder. Till stöd för den ofvan uttryckta öfvertygelsen, att ju rymännens hufvudsakligaste egenskap är sundt naturligt förstånd, skall jag först åberopa en autoritet, som af mina motståndare icke torde jäfvas såsom för mycket frisinnad: Kejsarinnan Katarina II. Uti dess instruktion för Lag-komitten år 1767, yttrar hon följande: För att uppsöka bevisen om ett brott, erfordras skyndsamhet och skicklighet, för att bringa ransakningen till slut — noggrannhet och tankcöfning; men då fråga är om domens fällande, skall det sunda, paturliga förståndet tj-na till en säkrare ledare, än en domares hela vetenskap, som är van att öfver allt finna brottslingar. Napolesns mäktiga rike har försvunnit som en meteor, alit har förgåtts, deraf en enda verklighet återstår: Dess Codex, den är grundad på jury. Likhet inför Lagen är den konstitutionella samhällsordningens första bud; huru uppfylles den af de i 1736 års Lag fastställda böter, af ridga betydenhet för den rike, men hvilka af dem, som ej mäkta utgöra dem, måste lösas med vatten och bröd, och tili och med med det nesliga spöstraffet; huru kan denna hedendom afskaffas, om ej medelst Jury, som äger afpruta böternas belopp, mot förmåan att dem utgöra. Men hvad vida mer än uttrycken af äfren den visaste Lagstiftare bör öfvertyga om juryinrättningens ändamålsenLghet i Sverige, icke allenast i tryckfrihetsmål utan i allmänbet i alla brottmål, och som på det mest bestämda sätt vederlägger det ofvan uppgifna inkastet så, som skulle man icke finna tjenlige ämnen till juarymän på vår landsbygd och i de mindre städerne, är det troligen i Sverige okända, men högst märkvärdiga förhållandet, att juryinrättningen har med den största möjliga framgång af Engelska fegeringen blifvit införd i dess ofantliga Ostindiska Besittningar, der en folkmängd af mer än 100 millioner menniskor (säkerligen i intellektuelt afseende stående mycket under vär nation) anser juryn såsom den dyrbaraste af sina rättigheter. (Forts. följer.) samt TEORIN ERYT STOCKHOLM