I Frankrike har Jurgn icke blifvit tillämpad till tryck-
frihetsmål förr än år 1819 — men upphäfdes kort derefter
(år 1822) på Justitie-Ministern Peyronnets förslag, medelst
målens öfverflyttande till Assis- Domstolarnes behand-
ling. Efter några års förlopp fann likväl den ädtle och
verklige Statsmannen Martignac, att Domstolarne förlo-
rade derigenom icke allena ti tid, utan äfven i anseende;
att de i det allmänna emdömet genom deras Domarekall
i Tryckfrihetsmål erhållit en för dem högst skadlig an-
strykning af partianda med dermed följande par!ikel;
att nationen ansåg Tryckfriheten sig vara berofvad, under
det att dess missbruk ej på minsta vis hämmades,
Martignac ville derföre återföra Tryckfrihetsmålen till
Juryns Domsaga; men Martignac gick ur Ministeren innan
han hunnit fullborda sin plan.
Polignac blef Premier-Minister; Julirevolutionen kom,
och en af hufvudorsakerne var Tryckfrihetens olämp-
liga behandling af Domstolarnes jurisdiktioner.
— Hos oss, i det lagbundna frihetens hemland, finne vi nuj
att hvad Restaurationens blindaste verktyg, en Peyroni
net allena, vågat göra och hvad i England ingen skulle vå-
gat föröka, utan att väcka den förfärligaste :torm, före-
slås af hvem? Jo af de konstitutionella fribeternas egentli-
ga väktare — Konstitutions-Utskottet. i
Ett inkast, som jag nog ofta hört yttras mot ju: yns an-
vändbarhet i Sverge, så väl i tryckfrihetsmål som andra
brottmål — det nemligen, att man i våra små städer
och på landet icke skulle finna ämnen till jurymän — går
jag nu att besvara. Detta inkast härrör, tror jag, af ett
oriktigt begrepp af hrad juryman bör vara.
ö Han bör vara ett uttryckt af det sunda naturliga för-
ståndet, ej förvilladt af juridisk spetsfundig-
het, detta bör han vara, och ingenting annat. Men jag
hemställer, om ej denna egenskap, af sundt naturligt för-
stånd finnes i Sverge, äfven i dess småstäder ech lands-
byggd, och om denna egenskap icke finnes kanske mer i
Sverge än i något annat land. Jag hemställer ytterli-
gare, om uli ett land, der sjelfva nationalrepresentationen
tages till större delen från våra småstäder och vår lands-
byggd, om der, bland de män, som skola afgöra om riks-
öder och om de mest invecklade politiska, statsekonvmi-
ska och administrativa frågor, det ej skulle finnas män,
duglige att bedömma en ströskrift, eller andan, syftet
och meningen af någon annan skrift af vidlyftigare innehåll?
Besynnerligt nog, att inkastet kommer just ifrån den si-
dan, som försvarar i allmänhet vårt nuvarande representa-
tionssätt, utan att ihägkomma, att inkastet i så fall stri-
der mot den ecgna läran. MNämde rep:esentationssätt,
tror jag, skulle i förevarande fall till och med kunna be-
gagnas till juryiorättningens fullkomnande. Principen bör
vara en längd jurymän, biand hvilka de för tillfället nöd-
vändige, t. ex. 12 utlottas; nå väl, — uppför länsvis
till jury män alla de personer, som under loppet af de
sist förflutne 3:ne riksdagar varit riksdagsmän. Dessa
Sverges lagstiftare måtte väl icke kunna anses såsom oför-
mögne att bedöma innehållet af en skrift — Då är jury-
längden färdig — lotta ut 24 namn, af hvilka den ankla-
gade kan jäfva 12 — och juryn är formerad på riktiga
grunder.
Till stöd för den ofvan uttryckta öfvertygelsen, att ju
rymännens hufvudsakligaste egenskap är sundt natur-
ligt förstånd, skall jag först åberopa en autoritet, som
af mina motståndare icke torde jäfvas såsom för mycket
frisinnad: Kejsarinnan Katarina II. Uti dess instruk-
tion för Lag-komitten år 1767, yttrar hon följande:
För att uppsöka bevisen om ett brott, erfordras skynd-
samhet och skicklighet, för att bringa ransakningen till
slut — noggrannhet och tankcöfning; men då fråga är om
domens fällande, skall det sunda, paturliga förståndet
tj-na till en säkrare ledare, än en domares hela vetenskap,
som är van att öfver allt finna brottslingar.
Napolesns mäktiga rike har försvunnit som en meteor,
alit har förgåtts, deraf en enda verklighet återstår: Dess
Codex, den är grundad på jury.
Likhet inför Lagen är den konstitutionella samhällsord-
ningens första bud; huru uppfylles den af de i 1736 års
Lag fastställda böter, af ridga betydenhet för den rike,
men hvilka af dem, som ej mäkta utgöra dem, måste lösas
med vatten och bröd, och tili och med med det nesliga
spöstraffet; huru kan denna hedendom afskaffas, om ej me-
delst Jury, som äger afpruta böternas belopp, mot förmå-
an att dem utgöra.
Men hvad vida mer än uttrycken af äfren den visaste
Lagstiftare bör öfvertyga om juryinrättningens ändamålsen-
Lghet i Sverige, icke allenast i tryckfrihetsmål utan i all-
mänbet i alla brottmål, och som på det mest bestämda sätt
vederlägger det ofvan uppgifna inkastet så, som skulle man
icke finna tjenlige ämnen till juarymän på vår landsbygd och
i de mindre städerne, är det troligen i Sverige okända,
men högst märkvärdiga förhållandet, att juryinrättningen
har med den största möjliga framgång af Engelska fege-
ringen blifvit införd i dess ofantliga Ostindiska Besittnin-
gar, der en folkmängd af mer än 100 millioner menniskor
(säkerligen i intellektuelt afseende stående mycket under
vär nation) anser juryn såsom den dyrbaraste af sina rät-
tigheter. (Forts. följer.)
samt TEORIN ERYT
STOCKHOLM
