stället, uppå Ständernes begäran derom, tillämpat förutnämde 16j5. af Reg.F., så kunde detsamma naturligtvis icke hafva egt rum. Förunderliga nyck af ödet! Det är fordna Ständers medgörlighet för Styrelsens önskningar som förorsakat de i närvarande tid så mycket öfverklagade besluten om Indragningsmakt, om Bankens moratorium m. m., och nu hör man Ledamöter af samma Styrelse, på grund af dessa grundlagsvidriga beslut, inför sine Stånd beskrifva huru mycket ondt framfarne Rikets Ständer gjort och förespegla hvad vidare ondt af dem sålunda kan väntas, derest icke en högre makt åt Regeringen inrymmes. För mig visar sig temligen axiomiskt, att 72 S. Reg.F. tills vidare måste orubbadt qvarstå och att en förnyad redaktion deraf, med den syftning som hittills uppgjorda förslag innebära, icke kan ske annorlunda än hand i hand med representationsförändring. Måhända kunna vi nu mera, i detta hänseende skåda gryningen af en klarare dag. De yttranden som utgå från den periodiska prässen böra icke af Rikets Ständer förbises i de fall, då de af den arbiträra makten njuta ett hägn, som de enligt lagens bokstaf och vanliga tillämpning icke kunna ega. Rikets Ständer hafva fått sin dom i de sista numren af tidningen Minerva, hvars framställningar, då de, oagtadt deras ända till den högsta ytterlighet förgripliga innehåll lemnats oantastade af indragningsmakten, måste antagas vara af Hr HofCantzleren och Konungens öfrige Rådgifvare gillade. Ständernes vid denna Riksdag uttalade åsigter, deras beslut och motiverne derföre skildras i Minerva med sådane den oblidkeliga fördömelsens ord, att jag för att icke besuddla Ståndets Protokoll, förbjuder mig att upprepa dem här. Jag vill deremot försöka att med optimistisk blick skåda in i Minervas svarta, dystra, afgrundslika målning, för att om möjligt deruti finna ett gladt budskap, det nemligen att Regeringen nu mera anser nationen mogen för en ändamålsenlig Representationsförändring och således ögonblicket vara inne, att dertill vidtaga några förberedande åtgärder, bland hvilka Minervas ifrågavarande artiklar tilläfventyrs få räknas; ty nekas kan väl icke, att, om man får döma af sannolikheter, så har den Representation, som vare sig kollectivt eller individuelt, anses, för sine Riksdagsopinioner och beslut, kunna utan hinder af bestående lagar, offentligen stämplas med vanära och djup förnedring, fått en ej tvetydig påminnelse derom, att den går sin sista dag, med stora steg till mötes. ut RER