Stewart skiftade färg, men snart återvann han sin köld, och härmande Wilthorpes stela hillning och strafva röst, sade han: Haf den godheten, min Herre, och stig ofördröjligt utföre skeppstrappan, om ni vill spara mig -rödvändigheten att kasta er i sjön. Vid dessa ord framkommo hastigt, ifiån fördäcket, fem eiler sex matroser, och Wilthorp, som kastade på kapitenen en blick, lågande af raseri, steg ned uti sin slup och försvann. Jag vet icke, sade Stewart, huru :mån skall bedömma detta mitt uppförande; men då jag en gång beröfvat en menniska lifvet, så förbjuder mig mitt samvete att förnya denna ogerming. För öfrigt är lifvet en så skön skänk af den allsmäktige, att jag ej är böjd att offra det för att lemna upprättelse åt en menniska som jag föraktar. Ert beslut gör Er beder, sade jagz men. . . Jag vet hvad ni vill säga, afbröt Stewart, Ni vill fråga, hvad jag skulle göra om dEgville fullbordade den hotelse, som den uslingen Wilthorp antydde. Jag bär spår efter fem sår; ärofulla erinringar af tjenster, dem jag gjort mitt fädernesland. Om! bord på Victory erhöll jag uti det oförgätliga slaget vid Trafalgar, der Nelson utbytte sin ärofulla lefoad emot odödligheten, trenne af dessa sår. Dessa ärr aro för djupa att kunna u!plånas af en öfversittares hand.? Stewarts beslut var onekligen ädelt; men Stewart skulie icke kunna hålla sitt löfte. En timme efter detta samtal begaf sig min vän till hamnen för att gifva sina sista befallningar innan han gick till segels. Jag åtföljde honom. Knvappt voro vi stigna i land, än Herr dEgville, som vi ej varseblifvit, yntes, gaf Stewart ett slag i ansig:et af sin ridpiska, kastade sig på en häst, som hölls till hands, och flög bort i galopp. Detta skedde i flera personers närvaro, och på kortare tid än jag behöft att omtala det. Aldrig kan jag förgäta uttrycket i Stewarts ansigte, i detta ögonblicz. Hans anletsdrag voro så ädla och regelmässiga att man skulle velat påstå, att de ej kunde uttrycka våldsamosa och hatfulla känslorz men i detta ögonblick hade vreden och raseriet så förändrat dem, att hen knappt var igenkänlig. Jeg har aldrig sett ett sådant utbrott af förbittring. Han led synbarligen af de häft gaste själsstormar. Det lyckades mig doct att föra, eller rättare draga bonom till utt, få steg derifrån belägna logis Jag bad honom stilla sig; men förgäfves. Han gick med stora steg brummande af och an uti rummet. Hastigt stannade han, med utrop: Je, det är besluiadt, jag vill, med förlusten af mitt lif, befria verlden från en mördare. Med krampaktig häftighet fattade han mia hand och fortfor: Vill ni vara min sekundant? Jag nickade bifall och ban gaf mig nu, med största köld, del af sin plan. DEgville måste stupa i denna strid; men äfven min väns död var viss. Företaget var så rysligt, att jag ej ville vara vittne. dertill. — Huru? sade Stewart, ni vill blott vara min sekundant, om jag sår på tolf stegs distans ifrån min motståndare, som är viss att gifva mig döden, men då jag gör risken lika, då vill ni j? . . . Jag måste då se mig om efier en annan sekundani; men hvar skalljag fiana någon, som vill vara min sekundant uti en duell, uti hvilken jag är viss att omkomma? Nå väl! så går jag ensam till stäliet! . . . Jag var ij den grufligaste ångest, och i det alternativet, att antingen blifva sekundant uti en duell, uti hvilben båda kämparna måste finna en säker död, eller ock se min vän gå allena till mötesplatsen, der han var utsatt för den-listiga och föraktliga Wiltbhorps stämplingar. Efter pågra ögonblicks öfverläggning, trodde jag våga hoppas, att min vän ej skulle stupa i denna strid. . Jag är er sekundant, sade jag. Stewart svarade mig med en omfamning. — Derefter sade han med fast röst, jag måste skicka efter fyra matroser, för att gräfva en graf, som kan rymma tvenne lik. Vill vi ha den godheten och uppsätta mitt testamente; ni skall lemna det till Löjtnanten på Pianteur. Förgät icke att tiden är klockan sex och stället, vid viken på andra sidam Iguannaberget. Han gick. Jag begaf mig ofördröjligen till dEgvilles logis. Ehuru kloekan redan var två på e. m., fann jag honom ännu vid. frukostbordet. Vid mitt inträde steg han upp och bad mig taga plats vid bordet. Jag afslog anbudet och tillkännagaf att jag hade eti uppdrag till honom från Kapiten Stewart.