Stewart skiftade färg, men snart återvann han sin
köld, och härmande Wilthorpes stela hillning och
strafva röst, sade han: Haf den godheten, min Her-
re, och stig ofördröjligt utföre skeppstrappan, om
ni vill spara mig -rödvändigheten att kasta er i
sjön. Vid dessa ord framkommo hastigt, ifiån för-
däcket, fem eiler sex matroser, och Wilthorp, som
kastade på kapitenen en blick, lågande af raseri, steg
ned uti sin slup och försvann.
Jag vet icke, sade Stewart, huru :mån skall be-
dömma detta mitt uppförande; men då jag en gång be-
röfvat en menniska lifvet, så förbjuder mig mitt
samvete att förnya denna ogerming. För öfrigt är
lifvet en så skön skänk af den allsmäktige, att jag ej
är böjd att offra det för att lemna upprättelse åt en
menniska som jag föraktar.
Ert beslut gör Er beder, sade jagz men. . .
Jag vet hvad ni vill säga, afbröt Stewart, Ni
vill fråga, hvad jag skulle göra om dEgville
fullbordade den hotelse, som den uslingen Wilthorp
antydde. Jag bär spår efter fem sår; ärofulla er-
inringar af tjenster, dem jag gjort mitt fädernesland.
Om! bord på Victory erhöll jag uti det oförgätliga
slaget vid Trafalgar, der Nelson utbytte sin äro-
fulla lefoad emot odödligheten, trenne af dessa sår.
Dessa ärr aro för djupa att kunna u!plånas af en
öfversittares hand.? -
Stewarts beslut var onekligen ädelt; men Stewart
skulie icke kunna hålla sitt löfte. En timme efter
detta samtal begaf sig min vän till hamnen för att
gifva sina sista befallningar innan han gick till se-
gels. Jag åtföljde honom. Knvappt voro vi stigna
i land, än Herr dEgville, som vi ej varseblifvit,
yntes, gaf Stewart ett slag i ansig:et af sin rid-
piska, kastade sig på en häst, som hölls till hands,
och flög bort i galopp. Detta skedde i flera per-
soners närvaro, och på kortare tid än jag behöft
att omtala det.
Aldrig kan jag förgäta uttrycket i Stewarts an-
sigte, i detta ögonblicz. Hans anletsdrag voro så
ädla och regelmässiga att man skulle velat påstå,
att de ej kunde uttrycka våldsamosa och hatfulla
känslorz men i detta ögonblick hade vreden och
raseriet så förändrat dem, att hen knappt var i-
genkänlig. Jeg har aldrig sett ett sådant utbrott
af förbittring. Han led synbarligen af de häft ga-
ste själsstormar.
Det lyckades mig doct att föra, eller rättare
draga bonom till utt, få steg derifrån belägna lo-
gis Jag bad honom stilla sig; men förgäfves. Han
gick med stora steg brummande af och an uti
rummet. Hastigt stannade han, med utrop: Je,
det är besluiadt, jag vill, med förlusten af mitt lif,
befria verlden från en mördare. Med krampaktig
häftighet fattade han mia hand och fortfor: Vill
ni vara min sekundant? Jag nickade bifall och
ban gaf mig nu, med största köld, del af sin plan.
DEgville måste stupa i denna strid; men äfven
min väns död var viss.
Företaget var så rysligt, att jag ej ville vara vitt-
ne. dertill. — Huru? sade Stewart, ni vill blott
vara min sekundant, om jag sår på tolf stegs di-
stans ifrån min motståndare, som är viss att gifva
mig döden, men då jag gör risken lika, då vill ni
j? . . . Jag måste då se mig om efier en annan
sekundani; men hvar skalljag fiana någon, som vill
vara min sekundant uti en duell, uti hvilken jag
är viss att omkomma? Nå väl! så går jag ensam
till stäliet! . . .
Jag var ij den grufligaste ångest, och i det alter-
nativet, att antingen blifva sekundant uti en duell,
uti hvilben båda kämparna måste finna en säker
död, eller ock se min vän gå allena till mötesplat-
sen, der han var utsatt för den-listiga och förakt-
liga Wiltbhorps stämplingar. Efter pågra ögonblicks
öfverläggning, trodde jag våga hoppas, att min vän
ej skulle stupa i denna strid. .
Jag är er sekundant, sade jag. Stewart svara-
de mig med en omfamning. — Derefter sade han
med fast röst, jag måste skicka efter fyra matro-
ser, för att gräfva en graf, som kan rymma tven-
ne lik. Vill vi ha den godheten och uppsätta mitt
testamente; ni skall lemna det till Löjtnanten på
Pianteur. Förgät icke att tiden är klockan sex och
stället, vid viken på andra sidam Iguannaberget.
Han gick.
Jag begaf mig ofördröjligen till dEgvilles lo-
gis. Ehuru kloekan redan var två på e. m., fann
jag honom ännu vid. frukostbordet. Vid mitt inträde
steg han upp och bad mig taga plats vid bordet.
Jag afslog anbudet och tillkännagaf att jag hade
eti uppdrag till honom från Kapiten Stewart.