en pistol, så träffades min. motståndare af första skot-
tet i bröstet. Min oyckliga vän föll och ivom få
ögonblick uppgaf han sin sista suck. — Hågkomsten
at denna händelse har sedan smärtsamt förföljt mig;
1 drömmen såg jag Cameron kämpande med döden;
jag hörde dödsropet i hans bröst, och om jag var
opasslig eller ailena, så såg jag honom, dödligt så-
rad, störta till marken, och den aflossade pistolen
falla ar bans hand. Ofta har jag tänkt, då under
en skön natt, månan med sitt sken försilfrade oce-
anen , få se hans vålnad stiga utur vågen och sväf-
va öfver horisonten.
Vi gingo, fördjupade i tankar, innan vi kommo
till slupen, som skuile föra kapitenen ombord. Jag
ämnade taga afsked af honom , då han bad mig
föja sig om bard på Planteur, så bette Indiefara-
ren, på hvilken ban förde kommandot. Det hade
regnat hela dagen och luften var uppfylld af Mu-
skitcs; jag antog derföre hans inbjudning med så
mycket mera nöje, som jag kände mig dragen till
honom; besteg hans slup, och inom få ögonblick
voro vi om bord på skeppet.
Det var sent, eller snara:e ganska tidigt, ty kloc-
kan var tu på morgonen, Jag lade mig i en häng-
matta och sof rätt godt den återstående delen af
natten. Tidigt följande morgonp väckte mig en ma-
tros med tillsägelse att frukosten var färdig; men
en häftig hufvudvärk , följden af föregående dags
drickande, hindrade mig: att deltaga i frukosten.
Kaptenen bjöd mig att qvarstanna på skeppet, eme-
dan den friska sjöluften skulle, såsom han trodde,
bota min hufvudvärk. Som jag ej hade någon an-
gelägenbet i staden, stannade jag qvar. På Planteur
var redan hela lasten intagen, Stewart hade intet
att göra och vi fördrefvo vår förmiddag med l:k-
giltiga samtal. Kaptenen var en angenäm man;
han hade ofta egna ider, och om de ej alltid voro
så riktiga, så voro de åtminstone originella.
Hvem kan väl komma hit i den lätta farkosten
utropade Stewart, seende genom teleskopet? Det
är, Gud förlåte mig, kapten Wilthorpe.
Hvem är det?
En officer i den Kolumbiska republikens tjenst
och en värdig vän till vår öfversittare. Man säger
att han skjutit en af republikens officerare med en
pistol, laddad med eo i fyra delar sönderklufven
kula. Det är ej svårt att gissa hans ärende.
Den lilla farkosten hade hade nu anlände: till si-
dan af skeppet, då den främmande frågade om ka-
piten Stewart befann sig om bord på detsamma, Då
denna fråga blifvit bejakad, skyndade den främmande
uppför stegen. Wilthorpe, (ty det var ban) var af en
klen växt, och för att hjelpa detta voro hans anlets-
nästan helt och hållet gömda under ett par ofant-
liga polisonger och ett par ännu oerhördare musta-
scher; han satte upp bväsan för att gifva sig ett mi-
liäriskt utseende och man var böjd att tro, att det
var en soldat, som ville föreställa Officer.
Har jag den äran att tala vid Kapten Stewart ?
Ja, min Herre, svarade Kapitenen med en lätt
bugning.
Om så är, återtog Wilthorp, önskade jag få ta-
la med er mellan fyra ögon.
J2g visste icke, svarade Stewart, att vi hade oss
emelian nigon affår som denna Herre ej kunde
veta.
Med en forskande blick på mig yttrade Wilthorp:
får jag fråga er om deone Herre har den äran att
vara er vän.
Detta ord uttalade han med serdeles eftertryck.
För er min Herre, är det af föga vigt, i hvilket
förhållande vistå till hvarandra. Behagar ni vara
god och snart säga mig hvilket ärende fört er hit?
Vid desse ord höjde Wilthorp på sig så mycket
ban kunde, och med bibehållande af denna stall-
ning, framiog ban med en vigtig min ur en port-
följ en liten biljett den han öfverlemnade till Kapi-
tenen, under yttrande: Var så god min Herre och
las detta. Stewart läste följande: Den som fram-
lemnar detta, min vän Hr kapiten Wiltborp, har sig
uppdraget uppsörandet af en hederssak emellan mig
och kapiten Stewart., Undertecknadt Henri d Eg-
ville.
Nå väl, min Herre, sade Stewart, sedan han läst
detta, hvad skall denna biljett betyda, och hvad
v:il Hr dEgville mig?
Denna biljett, min herre, betyder, att min, vän,
som finner sig förolämpad deraf, att pi i går afton
vid Hr Invoices bord, sjöng en visa den ni falskeli-
gen uppgaf för Bergskottsk, har skickat mig till er,
för att anhålla det ni i morgon ville infinna er vid
viken på andra sidan Ieuavonaberget.