-—LL FIT UULIGA 2100 a FIS LILL 19 1 vVAaR YVLIA Od Upa Stånd troligen lemnat sin uppmärksamhet först och främst åt innehållet af 56 f riksdagsordningen, och sedan åt det förhåilande, att Hr Holms motion innefattade ett sammanhängande helt, oberoende af de särskilta detaljfrågor, rörande Försvarsverket, hvilka förut, jemväl i anledning af motioner från andre Stånd, blifvit vid Riksdagen handlagde. Emellertid är det tillfredsställande att finna, huru Er Holms framställning, fastän väckt af en Stadsborgare, likväl hufvudsakligen åsyftar att , medelst reducering af vår armee under fredstid bereda lindring för folket, på samma gång som tillgång danades till besparande af medel för ett möjligen inträffande krig. I sistnämda fall måste vi alltid vara beredde att gå man ur huse till fäderneslandets försvar; men vi skulle dervid kunna påräkna vida säkrare framgång, om vi under en fredstid af 20 år hållit vår armees personal på en ändamålsenligare inskränkt fot, och genom en sådan hushållning satt oss i tillfälle att med mindre svårighet åstadkomma hvad som behöfves för att kunna med verksamhet föra ett krig. Vi klage allmänt öfver våra skattebördors tryckande beskaffenhet; vi upprepe dagligen, att det är armden och försvarsverket, hvilkas närvarande organisation medtager det mesta af våra tillgåegar och således utgör den förnämsta orsaken till vår åberopade vanmagt. Vi hafve, bland annat, för en kort stund sedan talat om lindring uti en afgift af endast 7 R:dr, och till stöd för detta påstående, med liflighet anfört skäl, hvilka jag, i förbigående sagdt , fullkomligen gillar, . Men då man vågar att angripa det onda vid roten och föreslår någon utväg till besparing i det stora hela, medelst en ändamålsenlig och genomgripande förändring uti försvarsverkets alla delar , då man. sålunda söker bereda hjelpen på det håll, hvarifrån den måste komma, då röner man endast otack, tadel och motstånd. Detta allt lider jag utan otålighet, nöjd med mitt samvetes vittnesbörd och tryggad vid öfvertygelsen att ef:er bästa förstånd baiva sökt uppfylla min medborgerliga pligt. HAvad jag dock, för sakens skull, icke må med tystnad förbigå, är den misstydning, man tillåtit sig, då man funnit sig böra jemföra syftningen af mitt förslag med den uti Hr Montgomeries omtalade motion. Dessa båda framställningar hafva i grunden föga eller intet gemensamt, och då man, med uppmärksamhet och utan fördom, granskar mitt förslag , skall man nödgas medgifva, att det cke innefattar någon anledning till sådane klagomål, som öfver Montgomeriska motionen till en del med skäl blifvit förde. Mitt anförande går hufvudsakligen derpå ut, att vår krigsstyrka under fredstid måtte sättas på fredsfot, till besparing och lindring för rustoch rothållarne i riket, i hvilket afseende blifvit föreslagen der reduktion af personalen, att två rusthåll skulle sammanslås till ett, med skyldigbet att hålla en karl och 2 hästar, samt att, vid knekteoch båtsmanshållet, tre rotar skulle förena sig om presterande af en karl. Detta är nu hela saken, och huru kan man väl påstå , att icke, på detta sätt, åtminstonå lindring uti Indelningsverkets börda komme att beredas. Det är väl sannt, att denna lindring icke uti alldeles enahanda förbållande träffade rustningsbesväret, som knekteoch båtsmanshållet, men sådane ojerunheter och missförhållanden kunna aldrig undvikas. De förekomma öfver allt, i så s!or mängd och så i ögonen fallande, att man vore färdig att aråta äfven deröfver. Hvad kunde icke i detta afseende sägas, då man t. ex. anställer en jemförelse emellan de arme rustnings-skyldige 1 Småland och Westergötland, hvilka på en egendom af kanske några 100 R:drs värde få underhålla häst och karl, med de bättre lottade rotehåliarne i andre provinser, der ett hemman ofta i godhet motsvarar 5 a 6 sådane besittningar på andre ställen. Emellertid, så ofta här talas om tyngden af jordbrukets bördor, i och för Indelningsverket, äro de lyckligare orternas representanter icse de, som blifva efter med att klaga och yrka lindring. Jag har förut yttrat, och jag upprepar det nu, att jag aldrig kan biträda den åsigt, att representanten, vare sig af hvilket Stånd som helst, skulle vara förhindrad att yttra sin öfvertygelse, i frågan om krigsmaktens och försvarsverkets organisation, samt om medlen att i denna del tillvägabringa all den besparing, som kaa åstadkommas, utan äfventyrande af fäderneslandets sjelfständighet. Lika litet kan jag medgifva, att Rikets Ständer, på minsta sätt ingripa uti den högsta myndighetens TT Yaicaner allan träda Maiectatetcs rätt för nära