-—LL FIT UULIGA 2100 a FIS LILL 19 1 vVAaR YVLIA Od Upa
Stånd troligen lemnat sin uppmärksamhet först och
främst åt innehållet af 56 f riksdagsordningen, och
sedan åt det förhåilande, att Hr Holms motion in-
nefattade ett sammanhängande helt, oberoende af
de särskilta detaljfrågor, rörande Försvarsverket,
hvilka förut, jemväl i anledning af motioner från
andre Stånd, blifvit vid Riksdagen handlagde.
Emellertid är det tillfredsställande att finna,
huru Er Holms framställning, fastän väckt af
en Stadsborgare, likväl hufvudsakligen åsyftar
att , medelst reducering af vår armee under
fredstid bereda lindring för folket, på samma
gång som tillgång danades till besparande af medel
för ett möjligen inträffande krig. I sistnämda fall
måste vi alltid vara beredde att gå man ur huse
till fäderneslandets försvar; men vi skulle dervid
kunna påräkna vida säkrare framgång, om vi un-
der en fredstid af 20 år hållit vår armees personal
på en ändamålsenligare inskränkt fot, och genom en
sådan hushållning satt oss i tillfälle att med min-
dre svårighet åstadkomma hvad som behöfves för
att kunna med verksamhet föra ett krig. Vi klage
allmänt öfver våra skattebördors tryckande beskaf-
fenhet; vi upprepe dagligen, att det är armden och
försvarsverket, hvilkas närvarande organisation med-
tager det mesta af våra tillgåegar och således utgör
den förnämsta orsaken till vår åberopade vanmagt.
Vi hafve, bland annat, för en kort stund sedan ta-
lat om lindring uti en afgift af endast 7 R:dr, och
till stöd för detta påstående, med liflighet anfört
skäl, hvilka jag, i förbigående sagdt , fullkomligen
gillar, . Men då man vågar att angripa det onda
vid roten och föreslår någon utväg till besparing i
det stora hela, medelst en ändamålsenlig och ge-
nomgripande förändring uti försvarsverkets alla de-
lar , då man. sålunda söker bereda hjelpen på det
håll, hvarifrån den måste komma, då röner man
endast otack, tadel och motstånd. Detta allt lider
jag utan otålighet, nöjd med mitt samvetes vittnes-
börd och tryggad vid öfvertygelsen att ef:er bästa
förstånd baiva sökt uppfylla min medborgerliga
pligt. HAvad jag dock, för sakens skull, icke må
med tystnad förbigå, är den misstydning, man
tillåtit sig, då man funnit sig böra jemföra syft-
ningen af mitt förslag med den uti Hr Montgome-
ries omtalade motion. Dessa båda framställningar
hafva i grunden föga eller intet gemensamt, och då
man, med uppmärksamhet och utan fördom, gran-
skar mitt förslag , skall man nödgas medgifva, att
det cke innefattar någon anledning till sådane kla-
gomål, som öfver Montgomeriska motionen till en
del med skäl blifvit förde. Mitt anförande går huf-
vudsakligen derpå ut, att vår krigsstyrka under
fredstid måtte sättas på fredsfot, till besparing och
lindring för rust- och rothållarne i riket, i hvilket
afseende blifvit föreslagen der reduktion af perso-
nalen, att två rusthåll skulle sammanslås till ett,
med skyldigbet att hålla en karl och 2 hästar,
samt att, vid knekte- och båtsmanshållet, tre ro-
tar skulle förena sig om presterande af en karl.
Detta är nu hela saken, och huru kan man väl
påstå , att icke, på detta sätt, åtminstonå lindring
uti Indelningsverkets börda komme att beredas. Det
är väl sannt, att denna lindring icke uti alldeles
enahanda förbållande träffade rustningsbesväret, som
knekte- och båtsmanshållet, men sådane ojerunheter
och missförhållanden kunna aldrig undvikas. De
förekomma öfver allt, i så s!or mängd och så i
ögonen fallande, att man vore färdig att aråta äf-
ven deröfver. Hvad kunde icke i detta afseende
sägas, då man t. ex. anställer en jemförelse emel-
lan de arme rustnings-skyldige 1 Småland och
Westergötland, hvilka på en egendom af kanske nå-
gra 100 R:drs värde få underhålla häst och karl,
med de bättre lottade rotehåliarne i andre provin-
ser, der ett hemman ofta i godhet motsvarar 5 a
6 sådane besittningar på andre ställen. - Emeller-
tid, så ofta här talas om tyngden af jordbrukets
bördor, i och för Indelningsverket, äro de lyck-
ligare orternas representanter icse de, som blifva
efter med att klaga och yrka lindring. Jag har
förut yttrat, och jag upprepar det nu, att jag al-
drig kan biträda den åsigt, att representanten, vare
sig af hvilket Stånd som helst, skulle vara förhin-
drad att yttra sin öfvertygelse, i frågan om krigs-
maktens och försvarsverkets organisation, samt om
medlen att i denna del tillvägabringa all den be-
sparing, som kaa åstadkommas, utan äfventyrande
af fäderneslandets sjelfständighet.
Lika litet kan jag medgifva, att Rikets Ständer,
på minsta sätt ingripa uti den högsta myndighetens
TT Yaicaner allan träda Maiectatetcs rätt för nära