veckla, i fall det skulle intressera någon att känna hvad den enskilte tänker i sin obemärkta krets om Herrarnes emsorger för Fäderlandets bästa. Uti den lilla artikel, hvarmed Svenska Minerva besvarat Insändarens i Aftonbladet gjorde erinran vid vissa spetsfundiga parallelismer i Sv. M. för den 5 December, ti!ll hvilka Polens bistoria måst tillsläppa materialier, har Minerva, roligt nog, i främsta rummet festat sig vid framställvingsfor men; och med mycket nöje ger Ins. denna till spillo åt Minervas qvickhet. Endast i saken, eller rättare, hvad Sv. M-. låter Ins., med Vuttryckhgt (2) förklarande att hans öfriga reflexioner ingenting betyda i hufvudsaken, såsom sådan anse, nemligen det så kallade liberum veto, som enligt Sv. M. lärer utgöra den enda punkt af betydenhet, deri bon och Ins. icke äro af samma tanke, må det tillåtas Ios. tillkännagifva, att han, oaktadt det allvarligaste br-grundande af Sv. M:s förnumstiga räson: ement, icke kan frångå sin utlåtelse i denna punkt, och detta af det enkla skäl, att hans förmenta vederläggare, Sv. M., synes icke känna det ämne, som hon sjelf konstituerat till punctum quzestionis. Att så verkligen sig förhåller kunde man väl genast gissa af rässnoementet, men detta förhållande till och med ligger för en dag, när m:n med Bedacht läser Sv. M:s yttrande, att 106 och 107 5 Reg. Formen utgöra vårt Svenska liberum vetu. Syubarligen har det af senare tiders publicis:er så mycket omtalade absoluta och suspensiva veto mot Regeringarnes beslut här föresväfvat Sv. M:s historiska 1magination och kommit henne att förvexla ett sådant veto med den af individen utöfvade rättighet. mot representationen, som i Polska historiea af ålder förekommer under namn af liberum veto. Men veto som veto, tänker Sv. M., ehuru mellan dessa saker finnes befästadt ett lika så stort svalg, som emellan en historicus och en historisk eller histrionisk kosklus onsmakare. För att emellertid icke förtjena förebråelsen att docera i otid, tror Ins. sig icke böra ingå i närmare beskrifning på skillnaden, utan hänvisar, likasom förut, till något af de vanliga historiska arbeten, hvilkas innehåll först borde vara kändt, innan några mera sällsynta behböfva ifrågasättas.