veckla, i fall det skulle intressera någon att känna hvad
den enskilte tänker i sin obemärkta krets om Herrarnes
emsorger för Fäderlandets bästa.
Uti den lilla artikel, hvarmed Svenska Minerva
besvarat Insändarens i Aftonbladet gjorde erinran
vid vissa spetsfundiga parallelismer i Sv. M. för den
5 December, ti!ll hvilka Polens bistoria måst till-
släppa materialier, har Minerva, roligt nog, i främsta
rummet festat sig vid framställvingsfor men; och
med mycket nöje ger Ins. denna till spillo åt Mi-
nervas qvickhet. Endast i saken, eller rättare,
hvad Sv. M-. låter Ins., med Vuttryckhgt (2) för-
klarande att hans öfriga reflexioner ingenting bety-
da i hufvudsaken, såsom sådan anse, nemligen det
så kallade liberum veto, som enligt Sv. M. lärer
utgöra den enda punkt af betydenhet, deri bon och
Ins. icke äro af samma tanke, må det tillåtas Ios.
tillkännagifva, att han, oaktadt det allvarligaste br--
grundande af Sv. M:s förnumstiga räson: ement, ic-
ke kan frångå sin utlåtelse i denna punkt, och det-
ta af det enkla skäl, att hans förmenta vederlägga-
re, Sv. M., synes icke känna det ämne, som hon
sjelf konstituerat till punctum quzestionis. Att så
verkligen sig förhåller kunde man väl genast gissa
af rässnoementet, men detta förhållande till och
med ligger för en dag, när m:n med Bedacht
läser Sv. M:s yttrande, att 106 och 107 5 Reg.
Formen utgöra vårt Svenska liberum vetu. Syu-
barligen har det af senare tiders publicis:er så myc-
ket omtalade absoluta och suspensiva veto mot Re-
geringarnes beslut här föresväfvat Sv. M:s histori-
ska 1magination och kommit henne att förvexla ett
sådant veto med den af individen utöfvade rättig-
het. mot representationen, som i Polska historiea
af ålder förekommer under namn af liberum veto.
Men veto som veto, tänker Sv. M., ehuru mellan
dessa saker finnes befästadt ett lika så stort svalg,
som emellan en historicus och en historisk eller hi-
strionisk kosklus onsmakare. För att emellertid ic-
ke förtjena förebråelsen att docera i otid, tror Ins.
sig icke böra ingå i närmare beskrifning på skill-
naden, utan hänvisar, likasom förut, till något af de
vanliga historiska arbeten, hvilkas innehåll först
borde vara kändt, innan några mera sällsynta be-
hböfva ifrågasättas.