Stats-Tidningen bar i fyra särskilta numror innehållit en lång skrufvad artikel om Neutralitet, hvilken man icke kan jemföra med någonting likare än med det bekanta talet om omständigbeterna vid 1792 års Riksdag. Den bevisar neutralitetens förträfflighet mot skriftställare, som egentligen beklagat, att nog n:utralitet icke egt rum. På detta sätt är det icke svårt att vederlägga sina motståndare. Kommer Stats-Tidningen Ilt framgent ati på ett så öppet, så loyalt, så öfvertygande sätt bekämpa den östra preponderancens fiender, så lyckönska vi s-yrelsen. Tonen i stycket är verkligen icke den sämsta. Har man väl vanat sig vid de bittills kända, snart sagdt äreskändande tillvitelser mot de så kallade liberala, uti de biad som ansetts tillhöra Styrelsen, så är man verkligen glad att fiona så pass hofsamhet. Resolutionslystnaden, fiendiligheten mot styrelsen och dess inklinationer, lycksökeriet m. m. äro visserligen antydda, d. v. s. de gamla beskyllningarne upprep.de, men dock icke i den vanl:ga fanatiska tonen. Om hela stycket kan man fråga: hvad bevisar det? och sraret blifver: hvad vi visste förut. Hvarföre är det då skrifset? — Svar: för att någonting skrifva. Hvarföre — icke neutralitet, men — courtoisie skulle finnas, rakt stridande mot den på häfderna grundade nationalidiosyrcrasien, det upplyses icke; och meningen synes mindre hafva varit ati upplysa, än att förgylla.