Stats-Tidningen bar i fyra särskilta numror in-
nehållit en lång skrufvad artikel om Neutralitet,
hvilken man icke kan jemföra med någonting lika-
re än med det bekanta talet om omständigbeterna
vid 1792 års Riksdag. Den bevisar neutralitetens
förträfflighet mot skriftställare, som egentligen be-
klagat, att nog n:utralitet icke egt rum. På detta
sätt är det icke svårt att vederlägga sina motstån-
dare. Kommer Stats-Tidningen Ilt framgent ati
på ett så öppet, så loyalt, så öfvertygande sätt
bekämpa den östra preponderancens fiender, så lyck-
önska vi s-yrelsen.
Tonen i stycket är verkligen icke den sämsta.
Har man väl vanat sig vid de bittills kända, snart
sagdt äreskändande tillvitelser mot de så kallade
liberala, uti de biad som ansetts tillhöra Styrelsen,
så är man verkligen glad att fiona så pass hofsam-
het. Resolutionslystnaden, fiendiligheten mot sty-
relsen och dess inklinationer, lycksökeriet m. m. äro
visserligen antydda, d. v. s. de gamla beskyllnin-
garne upprep.de, men dock icke i den vanl:ga fa-
natiska tonen.
Om hela stycket kan man fråga: hvad bevisar
det? och sraret blifver: hvad vi visste förut. Hvar-
före är det då skrifset? — Svar: för att någonting
skrifva. Hvarföre — icke neutralitet, men —
courtoisie skulle finnas, rakt stridande mot den på
häfderna grundade nationalidiosyrcrasien, det upp-
lyses icke; och meningen synes mindre hafva varit
ati upplysa, än att förgylla.