STOCKHOLM
Den 10 December.
Vi meddgela i dag reservationerna till Lag-Ut-
skottets Betänkande om 35 kap. I f:n Missgernings-
balten, angående lasthgt tal om Konungen.
Då detta betänkande redan är 1 ett Stånd afslaget
och samma öde nu, hkasom vid förra Riksdagen,
sanvolikt träffar det äfven hos Bonde-Ståndet och
Ridderskapet och Adeln, i fall dessa stånd icke
alltför mycket fö ändrat sin tanka sedan remissen
af den Kungliga Propositionen, då ingen enda röst
der böjdes för densamma, utan till och med Ko-
nungens egne rådaifvare och andra höge Embets-
män måste vidgå dess otjenlighet, så anse vi os; en-
dast i förbigiende hehöfva fästa uppmärksambeten
på de skäl bvilka föranledt vårt omdöme om y!t-
ligbeten i Utskottets räsonnement.
Det första ligger i den, såsom oss synes nog en-
faldiga slutledniogen, att dödsstraff för lasteligt ytt-
rande om den högsta persocen i samhället icke bör
borttagas, så länge detta swraff är ilagen för an-
dra brott bibehållet; hvilket ytterligare motiveras
dermed, alt det är på kärlek och förtroende för
Regenten, som folkets lycka i väsendtlig mån hvi-
lar, och ait den som genom smädelsens vapen sö-
ker undergräfva dena grundval för samhällets väl-
stånd (22) tvifvelsutan kan vara vådlig och straff-
bar i den grad, att bans bandling försjenar döden.?
Har iche Ut-kottet hirvid helt och håliet felat
i uppskattningen af olika förbrytelser och deras
straffbarhet? Aro :cke alla lagkloke, äfven de som
försvara dödsstraffen för vissa brott, numera ense
derom, att endast förlusten af ea medborgares if
kan kräfva en annans, d. v. s. icke annat än mord
bör straffas med döden? Och likväl vill Utsioitet
bibehålla det för ett yttrande. Vid de motiver Ut-
skottet uppställer till stöd för denna straffteori an-
märker mao genast det felaktiga uti förutsättnin-
gen om försöket att undergräfva samhällets välstånd
genom smädelsen. En ganska rioga erfarenbet
om opinionens beskaffenhet wvisar sig i Utskottets
glömska deraf, att smadelsen i många fall motver-
kar sit eget ändamål och harmen återfaller på
smädaren i samma mån som denne är oförsynt, och
att egentliga orsaken, hvar!öre smädelsen emot en-
skilte medborgare och embetsmän likväl bör strängt
straffas ligger uti svårigheten för dem, att all-
tid kunna vederlägga falska beskyllningar. Det-
ta är icke förhållandet ned en Regent, hvars per-
son och handlingar stå för högt för att direkt kun-
na skadas af ett lastligt yttrande. Det är således
egentligen för sambellets egen värdighet, som så-
dana brott påkalla ansvar, icke för Regentens be-
hof deraf; och då det icke är möjbgt att under-
gräfva samhällets välstånd? utan flera förnyade
törsök, men ett visst fängelsestraff för hvarje så-
dant försök utan tvifvel skulle vara tillräckligt
att betaga lusten till alltför lång fortsättning
så synes en gradation af fängelsestraff här vara all-
deles tillräcklig.
En ännu större svaghet ligger i det påståerdet,
att någon beskrifning på hvad med lastligt ytt-
rande förstås, destomindre bör eller kan införas,
som man i allmänhet fuonit bäst, att i lagboken
undvika definitioner, samt Utskottet tviflar att nå-
gon definition kunde gifva större bestämdhet deråt,
än det enda ordet lasteligt redan innebär.
Ett förträffligt räsonnement! Hittills har det lik-
väl varit ansedt för högst nödigt, att så noga som
möjligt skilja brottens art och olika grader ifrån
hvarandra i lagen, på det att så litet som möjligt
måtte vara lemnadt åt Domarens godtycke. Hvar-