STOCKHOLM Den 10 December. Vi meddgela i dag reservationerna till Lag-Utskottets Betänkande om 35 kap. I f:n Missgerningsbalten, angående lasthgt tal om Konungen. Då detta betänkande redan är 1 ett Stånd afslaget och samma öde nu, hkasom vid förra Riksdagen, sanvolikt träffar det äfven hos Bonde-Ståndet och Ridderskapet och Adeln, i fall dessa stånd icke alltför mycket fö ändrat sin tanka sedan remissen af den Kungliga Propositionen, då ingen enda röst der böjdes för densamma, utan till och med Konungens egne rådaifvare och andra höge Embetsmän måste vidgå dess otjenlighet, så anse vi os; endast i förbigiende hehöfva fästa uppmärksambeten på de skäl bvilka föranledt vårt omdöme om y!tligbeten i Utskottets räsonnement. Det första ligger i den, såsom oss synes nog enfaldiga slutledniogen, att dödsstraff för lasteligt yttrande om den högsta persocen i samhället icke bör borttagas, så länge detta swraff är ilagen för andra brott bibehållet; hvilket ytterligare motiveras dermed, alt det är på kärlek och förtroende för Regenten, som folkets lycka i väsendtlig mån hvilar, och ait den som genom smädelsens vapen söker undergräfva dena grundval för samhällets välstånd (22) tvifvelsutan kan vara vådlig och straffbar i den grad, att bans bandling försjenar döden.? Har iche Ut-kottet hirvid helt och håliet felat i uppskattningen af olika förbrytelser och deras straffbarhet? Aro :cke alla lagkloke, äfven de som försvara dödsstraffen för vissa brott, numera ense derom, att endast förlusten af ea medborgares if kan kräfva en annans, d. v. s. icke annat än mord bör straffas med döden? Och likväl vill Utsioitet bibehålla det för ett yttrande. Vid de motiver Utskottet uppställer till stöd för denna straffteori anmärker mao genast det felaktiga uti förutsättningen om försöket att undergräfva samhällets välstånd genom smädelsen. En ganska rioga erfarenbet om opinionens beskaffenhet wvisar sig i Utskottets glömska deraf, att smadelsen i många fall motverkar sit eget ändamål och harmen återfaller på smädaren i samma mån som denne är oförsynt, och att egentliga orsaken, hvar!öre smädelsen emot enskilte medborgare och embetsmän likväl bör strängt straffas ligger uti svårigheten för dem, att alltid kunna vederlägga falska beskyllningar. Detta är icke förhållandet ned en Regent, hvars person och handlingar stå för högt för att direkt kunna skadas af ett lastligt yttrande. Det är således egentligen för sambellets egen värdighet, som sådana brott påkalla ansvar, icke för Regentens behof deraf; och då det icke är möjbgt att undergräfva samhällets välstånd? utan flera förnyade törsök, men ett visst fängelsestraff för hvarje sådant försök utan tvifvel skulle vara tillräckligt att betaga lusten till alltför lång fortsättning så synes en gradation af fängelsestraff här vara alldeles tillräcklig. En ännu större svaghet ligger i det påståerdet, att någon beskrifning på hvad med lastligt yttrande förstås, destomindre bör eller kan införas, som man i allmänhet fuonit bäst, att i lagboken undvika definitioner, samt Utskottet tviflar att någon definition kunde gifva större bestämdhet deråt, än det enda ordet lasteligt redan innebär. Ett förträffligt räsonnement! Hittills har det likväl varit ansedt för högst nödigt, att så noga som möjligt skilja brottens art och olika grader ifrån hvarandra i lagen, på det att så litet som möjligt måtte vara lemnadt åt Domarens godtycke. Hvar