värsta djur. Hon ikläddes här en hvit fotsid kap-
pa med vida armar, en symbol af hennes båda
kön, och till tecken af det juvelsmycke hon bort-
tagit, fästes på hennes hufvud en blomsterkrans af
Konungen, som dervid gjorde den anmärkningen:
Blommorna synas mig utmärkt små och ymkligt
valda. Ett löfblad skulle fästas upp i kransen,
och på detta ristar hon oförmärkt dessa ord: mins
Ferket , ord, hvilka likväl betyda precist lika myc-
ket, som alla andra ord i detta verk, och äro full-
komligt lika minnesvärda. Nu bands hon vid ett
träd och skulle skjutas. Soldaterne hade likväl fått
order att taga bort alla kulorna; Tintomara skulle
komma ifrån saken med blotta skrämseln, och se-
dan föras till en för henne arrangerad vacker vå-
ning, för alt der bo såsom en täck dam vid den
Kongl. baletten egnar och anstår. Men nu hade
den Ilede fienden sin hand med i spelet. Den ena
af Fröknarnes älskare — vi förmoda att det är
han, ehuru ingen kan så noga veta det — hade
tagit tjenst vid Gardet, var ibland den skjutande
plutonen, och hade fått spaning om den tilltänkta
efterpjesen. För att förekomma detta, skjöt han
med kula i geväret, och farsen blef sålunda en
tragedi. !
Vet läsaren nu hvad en Romaunt vill säga? Om
han det icke gör, så är i sanning sådant icke vårt
fel. Han tage då sina 2 Rdr ur bröstfickan, köpe
boken, och läse den sedun, i fall han har kurage
dertill