Romauntens uppgifter — dotter af en aktris, fadren
obekant. Af modrens yttrande, vär hon får höra
att kungen var skjuten: Lustizsa bixt! O mitt
barn! pu är din fars son konung , siulle väl nå-
gon kunna falla på den tankan, alt bin skulle va-
rit Gustaf I!l:s doiter , men man har bär att göra
med cen Romaunt, och dess ord få man icke alltid
taga på orden. Nu har donna flicka aldrig blifvit
döpt, aldrig fåtl något namn, och j e bållit något
begrepp om Gud och Kristendom. Säådavt tyckes
väl Järda vördige Presterskapet i Stockholm till
ringa hedei; men som det är ett romauntiskt äfven-
tyr, så behöfver dop och kristendom ealideles icke
ingå deri. Aktiisen, hennes mor, lörer ha lemnvat
teatern cch gjort det utan pension, ty hon bor nu
i ett litet hus i Bellvueparken , i ett större rum,
lågt i taket, längst bort i hörnet eu förfallen säng-
sällnirg och någonting oordeutligt devi. Att det
såg ut i hjeltinnans säng som i författarens fria fan-
tasier, lärer hvar och en finna i sin ordnirg. Litet
mer öfverrask-d blir man af följande seen på Tea-
terns bakgård: En yngling och en flicka. Han
är klädd i hvita Gardets musikanturciforim. Hon — i
blå blaggarns-bussaronger, sövdriga kängor, kort
rock af randig buldan och vante på ena handen —
lägger ihop ett knyte.? Vi bedja nun läsaren följa
oss några bled tillbaka — ty att man går fram
och tilibaka, betyder ingenting i en Romaunt —
och läsa följande beskrifoing: När den obekanta
vid soffan hörde Adolfines steg, vände bon sig om
med en snabb kastning af halsen litet åt sidan och
en höjning af hjessan — en graciös gest, fullkom-
ligt lik den man ser en ung häst göra , som vid
minsta läte hajar åt sidan. Detta djur passar till
bknelse här, emedan det i hvarje led her ett
underbart behag, i hvarje rörelse en firesse;
mer utmärkt och outgrundlig, än naturen vi-
sar hos något annat djurslag, Adoltine såg på
hennes panna ett diadem af stora, gnistrande
ädelstenar, bland hvilka en rubin satt midtför 3
och bon höpnade, ty smycket synies furstligt och ste-
narne flammade mot ljuset med ett så ädelt vat-
ten, att deras värde utan tvifvel var oberäkneligt.?
Skulle läsaren väl tro, att de båda beskrifningarre
angå samma personer? tror han vidare, att denna
flicka var Azouras Lazuli Tintomara, att hon var
så skön att fröken Adolfine? — hvilken på den
tiden ännu var klok — 7aldrig sett någon ting så
vackert, att hon var Gustaf Adolphs lekkamrat,
att hon var anställd vid baletten, och likväl var
okänd för Gustaf 1II samt gick klädd i blå blag-
arns bussaronger, söndriga kängor och bodde i
Bellevie hage? Allt detta skulle synas otroligt3
men vi försäkra på vår Recensent-parol, att det
likväl är sannt, ty det står tydeligen tryckt i Ro-
maunten, och för att öfvertyga läsaren, bedja vi
honom hafva den godheten, att höra på litet mer
af det myckna otroliga, som der förefaller.
Be-agda mamsell Tintomaras fru mor hade ön-
skat se ett dyrbart Juvelsmycke, tillhörigt Drott-
ningen. För att göra sin mor detta nöje, tog Tin-
tomara med sig smycket vid ett besök på Slottet,
likväl med föresats, att följande morgonen bära
igen det. Hennes äldre Bror, den ofvannämnde
Herrn i hvita Gardets musikuniform, tyckte emed-
lertid, att det kunde bältre användas, tog det der-
före i sin ordning, och bar det till en Jude. Den-
na bragd hade sina följder, ty den gamla Aktri-
sen dog, och Tintomara förklädde sig till betjent.
Här förryckte hon hufvudet på de båda Fröknar-
ne och deras älskare, fick en affär med Reuter-
holm, råkade i åtskilliga äfventyr med en Manne-
quin, blef sällskapsdam och vän hos fröken Ru-
densköld, förföljdes åter af Reuterholm, som lik-
väl hade för henne de bästa afsigter; tog, för att
dölja sig undan hans efterspaningar, tjenst vid hvi-
ta Gardets musik-korps, och för att rädda sin oskuld
och sin naturlighet, flyttade hon in i dess kasern.
Här hade hon det missödet, att begå ett Subor-
dinationsbrott, och ställdes derföre under krigsrätt,
der hon dömdes till döden. Denna dödsdom skul
le likväl endast bli ett stort skådespel, och det är
beskrifningen på detta skådespel, som utgör det
egentliga praktstycket, den sannskyldiga knallef-
fekten.
I Solna-skogen gjordes stora anstalter. En tri-
bun uppslogs för hofy ; stt stort tält fö
PKonungen, Hertiz Cal Routerkalm och rö mn
SA 3 Karl, NM och Fröken
Rudensköld, alla i hofdrägter, och emellan dem
fången. Här skulle nu Tintomara först näpsas
och sedan släppas. Hertigen hade sjelf åtagit sis