Slut från N.o 284 af Doktor Liborii artikel, an-
gående koleran.
En fråga, som, särdeles i ett fattigt land, är af stor vigt
att få besvarad, är denna: är då den asiatiska koleran i sig
sjelf så farlig, att den å statens och enskildta samhällens
sida nödvändigt kräfver stora uppoffringar, förutsatt då att
smittan skulle kunna hindras att inkomma eller vidare ut-
breda sig? Andras så väl som min egen erfarenhet tyckes
gifva mig rätt att påstå, att koleran i sjelfva verket icke
är någon farlig sjukdom, i det sannolikt hvarje kolerafall,
motadt genast i början endast med ett enkelt svett-me-
del, inom ett par timmar med temlig säkerhet är afböjdt.
Finnas väl bland hela hären af sjukdomar många, som så
lätt låta supprimera sig endast, genom en framkallad svett-
ning? Ganska tryggt kan jag, stödd på erfarenhet, säga, att
ganska få skola falla offer för denna sjukdom, om de låta
de första ögonblicken få vara sig dyrbara, och de icke ge-
nom öfverdrifven fruktan på förband disponerat sig för
sjukdomen. Oförskräckthet, själslugn, måttlighet och verk-
samhet, hvarigenom en lindrigt ökad transspiration vidmakt-
bålles — se här de verkliga och stora preservativerne för
koleran! Men så länge exempel från de högre cch mera
bildade klasserna ännu saknas, så länge ännu embetsmän
finnas, sonr af feghet draga sig tillbaka då sjukdomen ho-
tar —- sålänge skall man förgäfves fordra af den mindre
bildade, att han skall bibehålla mod och själsstyrka. —
Att införa ändamålsenligare sperrnings-anstalter, hvarige-
nom samhällen skulle finna ett sådant belägrings-tillständ
mindre tryckande — deri består icke problemet, sem sta-
ten har att lösa; det består snarare deri, att städer och
större byar förses med stationära sjukbus, att sundhHets-po-
lisen i allmänhet förbättras, att folket öfvertygas om nöd-
vändigheten att under en sådan gångbar epidemi mota sjuk-
domen i de första ögonblicken af dess uppkomst, att de
fattigare då förses med sund föda, och att deras mod icke
nedstämmes. Man har resonerat så, att ett samhälles sper-
rande under farsotenu kostar mindre än sjukdomen, der den
utbrutit; detta förhåller sig icke så, ty man måste väl icke
ensamt afse den positiva förlusten härvid. Den nega-
tiva, eller hvad samhället kunnat vinna genom fri kom-
munikation, är många gånger större, oberäknade alla andra
olägenheter :om ett sådant isolerande medför, äfven om nan
ville antaga möjligheten-att derigenom skydda sig. —
E-Till slut vill jag meddela utdrag af ett bref från en af
Tysklands bästa läkare, Doktor Siemers i Hamburg, till
Er Prof. Retzius i Stockholm, hvilket finnes infördt i
vår Svenska tidskrift för Läkare. Man har beskyllat han-
dels-städer i allmänhet, att hylla non-kontagionismen en-
dast af köpmans-intresse. Detta motsäges ju af erfarenhe-
icn i andra afseenden. Hvar finnas väl förträffligare an-
stalter för allmän nytta och välgörenhet — talande bevis
för ädla försakelser och uppoffringar — än just istora han-
delsstäder! Dessutom äro ju läkare inga köpmän; de äro
skyldiga sin vetenskap sanning, och hvad mängden af de
upplystare bland dem förklara, bör väl af hvarje bildad
menniska mera respekteras, än hvad allmänheten, förblin-
dad af en falsk observation i en sak, som ferdrar veten-
skaplig forskning och djup sakkännedom, så egensinnigt
vidhåller.
Doktor Siemers bref är af följande lydelse:
— — — Kolerans kontagiositet medgifva vi eudast gan-
ska villkorligt. Underligt har det förefallit mig att man
i Finland i detta afseende skall hafva kommit till mot-
satta resultat, hv lka den noggrannaste uppmärksamhet
och urdersökning hosl os motsäger. Anmärkom emedler-
tid, att der sjukdomen ej finnes, anse läkarnedess kon-
tagiositet 2fgjord, då man deremot öfverallt der farsoten
existerar eller har existerat, tror sig med full säkerhet
kunna förneka en sådan beskaffenbet. Om jag undantager
DP:r Steinh eilm i Altoca, så fanns bland vår läkarekorps
ingen kontagionist. Alia komma vi öfverens, att de hit-
tills kända och erkända lagarne för kontagierna ej äro an-
vändbara på koleranp,: men deremot tro vi css hafva fun-
nit, att de psychiska intrycken spela större roll vid den
förmenta smittsamheten, än man iallmänhet föreställer sig
Uti min temligt vidv utbredda verkningskrets har jag haft
under händer en betydlig mwärgd kolerasjuka; sorgfälligt
bar jag vid hvarje fall sökt upplysning, bvarifrån den in-
sjukrade personen skulle erhå!lit den förmodade smittan;
sorgfälligt har jag också efteråt observerat den sjukes an-
hörige och omgifning, men aldrig funnit bevis för mnå-
got direkt meddelande, hvarken från person eller ting.
Alltidi bafva diet-felZuppenbarligen legat till grund, utan
att derföre sådana förseelser städse varit åtföljda af sjuk-
domens utbrott; detsamma har varit händelsen vid in-
verkan af andra predisponerande orsaker. Man har fun-
nit att koleran, liksom stora snillen, ej lyder allmänna
lagar. Jag bar vid flera tilifällen trott mig finna att kole-
ra-miasmet, o.n ett sådant finnes, genom en stark hud-
verksamhet blir oskadligt, så att, då man äri stark svett-
nivg, riskerar man mindre än annars; så har åtminstone
förtällandet varit med mig. — — — — Exempel
hafsa ådagalagt, att man utan följder kunnat ligga i sän-
gar, deråförut kolerapatienter befunnit sig, och en hän-
delse bar inträffat, att barr utdruckit de ämnen, en kole-
ra-sjuk uppkräkts, utan alt få sjukdomen. — — Vi
kafva ej gjort några betydliga framsteg i sjukdomens te-
rapie, men det naafve vi alltid funnit besannadt, att om
man af sina resourcer vill vänta någon nytta, böra de så
fort ske kan anlitas, hvadan en snar hjelp här alltid är
den säkraste.
Sådan är Doktor Siemers erfarenhet i saken; denna
tar sedan senom de månofaldigacte jakttavelser hos Iäkan