intetgöra Wellingtons försök. H
Sedan Konung Wilhelm nu återkastat sig i armor-
ne på Tories, öfvergifva hosom efter hand de em-
betsmän inom hans hof och närmaste omgifning,
som dela lika politiska tänkesätt med de afgångne
ministrarne, och blifvit tillsatte under deras för-
valtning. Så hafva grefvarne af Errol och Faik-
Jand, båda gifta med naturliga döttrar af Konun-
gen, lemnat sina hoftjenster, äfvensom Lord Elphia-
stone, och deras exempel lärer följas af ena stor
mängd andra hofmän, som befinna sig i lika belä-
genhet med dem. Konung Wilhelm skall hafva
försökt allt möjligt för att förekomma dessa resig-
nationer, och i nåder förklarat att högst densam-
me icke ansåg en förändring i styrelsesystemet nöd-
vändigt fordra en föräedring i bofpersonalen; men
vederbörande trodde sig icke längre böra stanaa
qvar vid siva tjenster, sedan deras politiska vänner
blifvit drifna ur: konseljen, och vägrade alltså att
efterkorama den Kongl. isbjudningen.
Den del af Lord Durhams tal vid feten i New-
castle, som har afseende på den närvarande mini-
steriella krisen, och hvarom vi nämde 1 det före-
gående, är af följande lydelse:
Om jag redan i Glasgow ansåg mig böra upp-
mana reformens vänner till enighet, haru mycket
mera skäl förefinnes icke dertill uti närvarande vig-
tiga brytning. Oss förestår en stor strid, en strid,
som fordrar utveckling af alla krafter vi äga, mot
en högst mäktig, gemensam fiende. Man har an-
gifvit hofintriger såsom orsak tiil denna händelse;
och så föga jag blifvit öfverraskad af denna intrigs
utbrott, så är jag dock icke i stånd att beskrifva
med hvilken fasa jag betraktar en sådan förblindel-
se. Sedan lång tid tillbaka känner jag de hernliga
konstgrepp, som blott afvaktade en läglig tidpunkt,
sådan som den närvarande skenbart synes vara, för
att låta minan springa. Jag tillstår för eder, mi-
na Herrar, att jag för min del icke beklagar hvad
som: skett. - För närvarande veta vi åtminstone
mot hvem vi komma att föra striden. Vi skola se
för hvem segren förklarar sig. Om verkligen fol-
ket i detta land är Tories tillgifvet, om det verk-
ligen består af en flock reformfiender, vilan! ju
förr detta blir kändt och utrönt, desto bättre.
Hvilka äro väl bestämda att intaga dessa ministrars
platser, som på ett så soöpligt, så förolämpande
sätt blifvit afskedade? Hvilka andra än dessa Tories,
som voterat, kämpat och intrigerat mot kvarje in-
till närvarande ögonblick föreslagen reform-åtgard?
Dessa äro de menniskor, som blifvit kallade till
förvaltningen af detta rikes angelägenheter; och de
förklaringar de afgifvit vid allmänna sammankom-
ster, och Parlamentets upplösning, hvilken jag an-
ser oundgänglig, bevisa huruvida detta parii äger
edert förtroende och folkets i detta land förtroende,
i lika grad som monarkens. Redan nu bafva våra
motståndare höjt fältropet: Kyrkan är i fara. Men
hvad förstå de med kyrkan? Om de räkna dit de
andliga sinekurerne, sammavbopandet af flere and-
lige embeten på en hand, bruket att vara frånva-
rande och låta embeet skötas af andra, samt slut-
ligen denna ovärdiga olikhet iaflöning för det verk-
ligen arbetande presterskapet och dem som göra
ingenting, då är visserligen faran stor, alfvarlig och
ganska hotande. : Men om man med kyrka förstår
sann religion, de rena dogmerne i den protestan-
tiska läran; om, såsom jag håller före, kyrkan icke
är annat än de troendes församling, då påstår jag
att kyrkån aldrig sväfvade i mindre fara än nu,
och aldrig var mera tryggad. AÄnnou ett annat
rop bör man: Monarkien sväfvar i fara, För hvem
frågar jag? Jag har skådat mot Norr, mot Söder,
mot Öster och Vester, och jag har aldrig varit i
stånd att förnimma ett ord, som blott imnehölt
skuggan af en skugga till motstånd mot de mo-
narkiska inrättningarne. Jag tror tvertom, att till-
gifvenheten för dessa institutioner aldrig varit stör-
re än i detta ögonblick, och att man blott icke
gör så mycket väsen deraf, först emedan ea sådan
demonstration icke behöfves, och för det andra e-
medan de, som kunde framkalla dev, visa så föga
sympati för folkets önskningar och behof. Nej, in-
gen af dessa båda fall har inträffat; — hvarken kyr-
kan eller monarkien äro i fara; men jag vill säga
eder hvad som är i fara, det är — oligarkien. Det
är sett faktum, att en lång tid, under Georg III:s
och Georg IV:s regeringar, befann sig detta lands
monark helt och hållet i ett partis våld. Han var
i sjelfva verket ingenting annat än en docka, som
de rörde efter sin goda vilja och behag; all makt