intetgöra Wellingtons försök. H Sedan Konung Wilhelm nu återkastat sig i armorne på Tories, öfvergifva hosom efter hand de embetsmän inom hans hof och närmaste omgifning, som dela lika politiska tänkesätt med de afgångne ministrarne, och blifvit tillsatte under deras förvaltning. Så hafva grefvarne af Errol och FaikJand, båda gifta med naturliga döttrar af Konungen, lemnat sina hoftjenster, äfvensom Lord Elphiastone, och deras exempel lärer följas af ena stor mängd andra hofmän, som befinna sig i lika belägenhet med dem. Konung Wilhelm skall hafva försökt allt möjligt för att förekomma dessa resignationer, och i nåder förklarat att högst densamme icke ansåg en förändring i styrelsesystemet nödvändigt fordra en föräedring i bofpersonalen; men vederbörande trodde sig icke längre böra stanaa qvar vid siva tjenster, sedan deras politiska vänner blifvit drifna ur: konseljen, och vägrade alltså att efterkorama den Kongl. isbjudningen. Den del af Lord Durhams tal vid feten i Newcastle, som har afseende på den närvarande ministeriella krisen, och hvarom vi nämde 1 det föregående, är af följande lydelse: Om jag redan i Glasgow ansåg mig böra uppmana reformens vänner till enighet, haru mycket mera skäl förefinnes icke dertill uti närvarande vigtiga brytning. Oss förestår en stor strid, en strid, som fordrar utveckling af alla krafter vi äga, mot en högst mäktig, gemensam fiende. Man har angifvit hofintriger såsom orsak tiil denna händelse; och så föga jag blifvit öfverraskad af denna intrigs utbrott, så är jag dock icke i stånd att beskrifva med hvilken fasa jag betraktar en sådan förblindelse. Sedan lång tid tillbaka känner jag de hernliga konstgrepp, som blott afvaktade en läglig tidpunkt, sådan som den närvarande skenbart synes vara, för att låta minan springa. Jag tillstår för eder, mina Herrar, att jag för min del icke beklagar hvad som: skett. För närvarande veta vi åtminstone mot hvem vi komma att föra striden. Vi skola se för hvem segren förklarar sig. Om verkligen folket i detta land är Tories tillgifvet, om det verkligen består af en flock reformfiender, vilan! ju förr detta blir kändt och utrönt, desto bättre. Hvilka äro väl bestämda att intaga dessa ministrars platser, som på ett så soöpligt, så förolämpande sätt blifvit afskedade? Hvilka andra än dessa Tories, som voterat, kämpat och intrigerat mot kvarje intill närvarande ögonblick föreslagen reform-åtgard? Dessa äro de menniskor, som blifvit kallade till förvaltningen af detta rikes angelägenheter; och de förklaringar de afgifvit vid allmänna sammankomster, och Parlamentets upplösning, hvilken jag anser oundgänglig, bevisa huruvida detta parii äger edert förtroende och folkets i detta land förtroende, i lika grad som monarkens. Redan nu bafva våra motståndare höjt fältropet: Kyrkan är i fara. Men hvad förstå de med kyrkan? Om de räkna dit de andliga sinekurerne, sammavbopandet af flere andlige embeten på en hand, bruket att vara frånvarande och låta embeet skötas af andra, samt slutligen denna ovärdiga olikhet iaflöning för det verkligen arbetande presterskapet och dem som göra ingenting, då är visserligen faran stor, alfvarlig och ganska hotande. : Men om man med kyrka förstår sann religion, de rena dogmerne i den protestantiska läran; om, såsom jag håller före, kyrkan icke är annat än de troendes församling, då påstår jag att kyrkån aldrig sväfvade i mindre fara än nu, och aldrig var mera tryggad. AÄnnou ett annat rop bör man: Monarkien sväfvar i fara, För hvem frågar jag? Jag har skådat mot Norr, mot Söder, mot Öster och Vester, och jag har aldrig varit i stånd att förnimma ett ord, som blott imnehölt skuggan af en skugga till motstånd mot de monarkiska inrättningarne. Jag tror tvertom, att tillgifvenheten för dessa institutioner aldrig varit större än i detta ögonblick, och att man blott icke gör så mycket väsen deraf, först emedan ea sådan demonstration icke behöfves, och för det andra emedan de, som kunde framkalla dev, visa så föga sympati för folkets önskningar och behof. Nej, ingen af dessa båda fall har inträffat; — hvarken kyrkan eller monarkien äro i fara; men jag vill säga eder hvad som är i fara, det är — oligarkien. Det är sett faktum, att en lång tid, under Georg III:s och Georg IV:s regeringar, befann sig detta lands monark helt och hållet i ett partis våld. Han var i sjelfva verket ingenting annat än en docka, som de rörde efter sin goda vilja och behag; all makt