likväl icke fallet. Regeriogsformen säger nämligen vidare i fortsättningen af den nämnde to6:te Sn. Då Stats-Rådets Ledamöter eller Konungens Ridgifvare i Kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberörde är, gjort sig till ansvar ssyldige, dömme dem RBiks-Rätten ef:.er allman lag och den särskilta författnirg, som till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksens Ständer faststålld varder. När sålunda Konurgen eller Konstitutions Utskottet ställer en eller flera Stat-Rådets Ledamöter under Riksrätt, måste de naturligtvis då dömmas efter ansvarighetslager, hvilken gäller likasom all annan lagförändring eller lagförklaring för de deru!i bestämda fall. Men då äfverträdelserpa icke der äro bestämda, måste de behandlas, såsom Regeringsformen Sföreskrifver, efter allmän lag. I fall såluvda Riks-Rätten pröfvar Stats-Rådets ledamöter skyldiga till dena öfverträdelse af Riksdagsordrisgen, hvarföre de äro anklagsde, så måste de därföre dömas till det ansvar, allmänna Lagen stadgar för embetsfel, och Aktor måste i denna syftning emot dem göra påstående. Allt detta är så tydligt, så af Grund!agen både förutsatt och bestämdt, att det ej kan boriadvoceras, och att de, som påstå motsatsen, icke med uppmärksambet läst hvarken Konstitu:ionen elier Ansvarighets-Lagen. Vi vilja icke hålla oss till någon af denna frågas roliga sidor, och hvaribland den icke minsta är den ominösa inledningen till den nya Stats-Tidningen, som göres med Konstitu!ions-Utskottets skrifvelse, hvarmedelst Tidningens egentliga Redaktörer och Principaler ställas under tilltal. Vi vilja blott göra en enda anmärkning: då något förslag gjorts till en gezomgripande reform af det nuvarande statsskicket, ha Styrelsens Ledamöter och deras bundsförvandter alltid envist satt sig deremot, åberopande det beståendes förträfflighet. Nå väl, det är just genom en följd af detta beståendes tiljampning, som de nu komma inför Riksrätt, ty man kan antaga för säkert att med en annan administrationsform och en förbättrad representation, hade en sådan Kongiig proposition, som den ifrågavarande, aldrig kommit alt afgfvas, eller om det skett, åtminstone icke haft till följd en judiciel procedur, Leformernas motstårdare kunna sålunda med skäl sägas här skörda sina gärnngars frukt. Anhålles hos Redaktionen om ett rum för följande, i Aftonbladet: Såvida ingen lärer bestrida, att ju ingångna förbindelser måste honoreras och att upptagen prenumeration är en sådan förbindelse, får man, sedan flere påminnelser från andra håll förgäfves blifvit gjorda, ånyo uppmana Utgifvaren af Thorilds Skrifter antingen till fortsättning af det påbegyvta, men längesedan (1825) afbrutua företaget, eller att åtminstone inför allmänheten redogöra för de hincer, som vålla dröjsmålet. Vi känna ej, huruvida denna utgifning ännu och för närvarande beror på den förre utgifvaren, Prof. Geijer. Vi påminna oss hafva hört, att frami. Bibibliotekarien Hammarsköld sedermera skulle hafva öfvertagit dessa skrifters redaktion. Då emellertid denne förtjente litteratör länge edan med döden aflidit, torde i afseende på denna sak, som för hela den bildade allmänhelen eger ett gemensamt iatresse, ingen vara närmare skyldig redovisning, än förläggaren. Det torde icke vara ur vägen, att på samma gång till utgifvaren af Höjers och Bibergs Skrifter, af nära enahanda an ednivg, framställa enaanda förfrågau. Prenumerant af Thorilds och Höjers Skrifter.