ö:o Nu kommer det rätta ägget — guldägget som den bekante tuppen värpte. Riksgälds-Contoret skall Länsvis bokföra eller redovisa denna lånerörelse, eller uti klavare öfversättning för den enfaldiges upplysning: Rikets Ständer skola med denna nya utlåning bereda ett surzogat ät provincial-discoster, för hvad dessa kunna förlora derigenom, att allmogen icke mer behöfver bera af dem, för sina små d:scootlån, hvilka, med täta omeättningar . förskottsvis afdragna täntor och duccurer, kosta 7 å 8 procent. Något annat syfte ligger icke uti mitt förslag, än det angifna: nemligen att låta hela lånerörelsen efterhand öfvergå till enskilta Hypoteksföreningar; ty, det är endast föranledt af den vissheten, att derest Regeringens utländska låneproposition antegs, skulle icke ena styfver kunna anskaffas åt det lånebehöfvande Svenska jordbruket, utan de orimligaste uppoffringar. Om jag någonsin hystZen tanke på ett surrogat för Provincial-Diskonter, hade ju det varit lätt, att föreslå uppoch utliåningen provinsvis. Men jag anser kreditens högsta mål vara, att utveckla nationens krafter under den enskilta, laglydiga och på förtroende beroende verksamheten: icke på någondera Statsmaktens, oftast godtyckliga och sällan lyckosamma tjenste mannadagsyer kan. Vidare säges i artikeln: Sedan vi sålunda sett på hvad A. D:s låneförslag innehåller, vilja vi med några ord antyda ett och annat, com A. D, antingen lätit sig undfalla, eller icke förstått. 1:0 Om RKRiksgällds-Kontoret skall bestyra om utlåningen, så centraliceras alla penningar i hufvudstaden. Jag har förutsett den bristen att lånemrättni ngen, till en körjan, måste centraliseras. Detta fianes i tydliga ord angifvet i mitt yttrande. Och förvillande är det således att säga, det jag ej förstått sådant. Men man vill förmodligen derigenom bhämna sig öfver, att jag förutsett och förstått, huruledes på den af Regeringen föreslagna vägen, endast ett för ögonblicket hungrande låntagareintresse qvarhålles i dess beroende, under det, att efter Riksdagen, likasom sist, ingenting blifva kan af hela den hoppfulla anstalten; och se der hvarföre Förf. också kunnat fiamställa följande nonsens: 2:0 Om Riksgälds-Contoret utlånar Bankesedlar, kan cperationen icke sträcka sig längre, än till det antal sediar, som står till dess disposition; då dercmot Hypotbeksföreningars obligatiocer, å små valörer, t. ex. 250 R:dr, ställda å 6 månaders uppsägning , blifva ett circuierande papper i rörelsen, lika sä ert, ja säkrare, än Bankens, hvadana depua utlåning blilver vida nyttigare, än en genom Riksgä s-Konioret. Läsaren inser nemligen genast, att hela mitt förslag icke åsyftar, att hindra hbypoteksföreningarnes uppkomst, då dekunna uppstå: utan tvertom; men att jag vill, att som de ej nu kunna uppstå, någonting verkställbart, skulle allyarligt och skyndsamt försökas, för att medla emellan de många lånebehöfvande och de skygge, osäkre kapitalegarne. Äfven inser Läsaren säkert, att Riksgäldskontorets upplåning icke inskränker sig till det antal sedlar, som står till disposition, utan äfven till valutorna; och Läsaren har äfven sctt, att den listige författaren till Artikeln redan i första punkten anmärkt; att hvarje publikt lån är på en gång utländskt och inländskt: hvilket ju visar, attäfven utländskt silfver, eller vexlar, m. m. kunde här förvandlas till låneinsättning i Riksgäldskontoret. Jag frågar då om något på en gång mer osannt och förvillande kan framställas, än att Riksgäldskontorets upptagne lån skulle hindra gångbarheten af hypotekföreningarnes 250 Rdr:s Obligationer? Dessa kunna alldrig komma att utgifvas samtidigt med sjelfva upplåningen i Kontoret, åtminstoneiicke efter mitt förslag. 3:o Säkerheten för lånen bevaras vida bättre, när lokala styrelser undersöka lånedokumenterne, än om detta skulle ske af Direktörer i Stockholm för heia Riket, eller af sådana, deiegerade på ett par hufvufpunkter i landsorterne.: Hvad här forf. säger, är detsamma jag sjelf yttrat, då jag medgifvit bristen i ett centralt Låneverk; men Bankoutlåningen på fastighet under snart hundrade års tid, visar emellertid att vådan icke är stor, så vida vissa allmänna reglor gifvas åt administrationen. Något oriktigt i denna del af mitt förslag finnes således icke; så vida man antager, att utan en offentlig central-låneanstallt, på flera år inga lånetillgångar skola erhållas. 4:o Ett si fverlån utrikes kan för närvarande fås på goda vilker, och diet är utan ändamäl, att till bortblandande af detta förhållande, nedsätta landets kredit. Norrige har nyligen erhållit lån till nittioen och en half med 4 proc. ränta; lån med 3 proc. d:o kan fås när som helst till 72.å 73, hvilket är ännu förmånligare. Dels förvillande, dels osanna äro des.a uppgifter. Kloke utländske affärsmän avse ej möjligt, att få något 4 procents lån till go procent. Att Norge fått ett sådant, kommer deraf, att det redan förut haft lån mot högre räntor och var färdigt alt inlösa detta. Derföre togo hellre utländska kajitalister en lägre ränta, och undyeko derigenom inkasseringskostnaderna samt kapitalernas räntelösa hyila under afvaktan på nya tillfällen. Att 72 procents kapital (sum likväl sannolikt icke kan fås) för Obligationen å 3 procent, skulle medföra förmån för en låneanstallt, uti hvilken, med mm ss AA