KALELIDOSEOR LITTERATUR. En länge efieilavg ad gäst ar i dessa dagar ankommen i vår Bakbandel, uvemligen den samling Svenska Iornsänger, tör bvars uigifvande Ar Bibi:otekarien J. A. Arvidsson redao för omkring tverne år sedan Öopnade suhskription. Aonvu är I:ikval blott ri:ste bardet utko:nmet, eller ev tredjedel of bela sami nger, som kommer att upptagas 1 ännu tvenne basd, hvita äv att förvanta. Den nu uikorne delen innchåller kärspavkor och Romanser; ue dikler, som 1 andra delen komma att inolagas, lära bl: at coabanda art, och den tedj: ämnad att inacbåda tfolklekar, dansar, barooch vallsånger m. m. En setslivg Ssenska folkvisor med muskbilagor ugals redan år 1814 at Perrsrnoe Geycer och Afzebus. Alsigter mes detta arbete var att radda des skönsste, sum återstod af våra fo:nsånger, från ait omkomma i glömskans flod. Hr Arvidsson har gått annu längre. Han bar velat rädda allt, och har ej visat mannamån, hvarken mot den ena eiler andra folksången. Derigenom har också verket eandiien vavnpit I fullständighet, och de fo kviso , som halva fått ettrom 1 Herrarne Geyers och Afzelii samilng, skola ej skämmas att sitta till bords med sva kamraer i Or Arvidssons, eburu visserligen I derna sednare ar en vögot blandad socklE; men vw älven så är, så ar det måbända icke ralt att redigera en samling folksänser cfter ex aristokrotisk pil cip. En sådan sav:liog får sålunda betraktas mera såsom en wauxhall, ej en m:uistersalsog. Värt kan man döma af ärskiliga biand de visor, son, evl. Författarecs tillk nnagvande i företalet, på sin tid afsjöngos vid Svenska hofvet, att smaken 1 dea tidens musikaliska soirer var inycketl olka med dena nuvarande. Sisom ex-: empel harpa kan tjena t. ex. följande vers i visan om beratrollet: Hor du sjerzrivg hvadh jagh seijer tig, Medah tine skj tne säker, Du äst intet bättre vard, Ao Lgga till vigamärke. Måhanda jaäspade man dock på sin tid mindre harvid, an nu någongång vid de biitjantaste partier af en opera seria. Det är dessutom ej med de gamla folkvisorne som med våra grundlagar, alt de böra tolkas efter ordalydelsen. Ordens mening har i alla tider tagits l:ka noga. Hr A. har gjort väl uti att låta folksångerne presentera sig i de dem eguva kostymer.e. Man ser ävnu på många gamla taflor Apostlarne i Alongeperuker. Man skrattar deråt, uoder det att man måhevda fordrar ett modernt språk uti folkvisorne. Och vid redaktionen af ett verk sådant som det ifrågavarande är uppoffringen af en poetisk skönhet mindre kännbar, an den af en hisiovisk sanning. Br A. har låtit detta vara sig heligt, och man skall bli honom förbunden derför, Naturligtvis hafva ifrån början dessa folkvisor icke varit mera folkvisor an t. ex. Tegners Axel för närverande, utan blifvit det genom traditionen. Ämnet ar till det mesta taget från Konungars hjehedater eller Kong!. rersoners kärleksäfsentyr, bvilket ger an.ednivg till den förut-ättring, ati författärne voro skalder, anställde vid hofven Det var saledes i sådana kretsar som de, i hvilka Svenska Minerva påstår sig ga tillstånd att umgås vördnedsfuillt, som dessa tånger först hö:des, och ifråv dem var det som de sede; mera Spr.dde sig fiån stad och land. Melocierne tjll sångerne äro till större delen anteckn:dr ef Hr Kongl, Sekretera en Drake, och musikb lagan även af hovom redigerad, ech deita på ett sätt som ej !lemnar något öfrigt att önska. Blend musikaliskt lade löser ingen vilja bestrda Er Droke första iomraet. Men denna lardom inskrönker sig ej bott inom det rent arithmetiska af iomposiltocsisrap, den sysselsätter sig ej endust med dissekt onen af genceralbasens stränga och stela regellära; den är !eivande cch gör tefvande, ty det finnes avda 1 detsamma. Hr OD. har i många år med utmärkt bifall föresått lärarebefattniogen uti Mu.ikaliska Akademiens barmonissa klass, och har blott på de 2 eler 3 sista åren blifvit bugnad med ett obetydligt salarium för denna sin möda. Musikaliska Akademien 8ger ganska små tillgångar, och —os oo a