KALELIDOSEOR
LITTERATUR.
En länge efieilavg ad gäst ar i dessa dagar an-
kommen i vår Bakbandel, uvemligen den samling
Svenska Iornsänger, tör bvars uigifvande Ar Bi-
bi:otekarien J. A. Arvidsson redao för omkring
tverne år sedan Öopnade suhskription. Aonvu är
I:ikval blott ri:ste bardet utko:nmet, eller ev tredje-
del of bela sami nger, som kommer att upptagas 1
ännu tvenne basd, hvita äv att förvanta. Den nu
uikorne delen innchåller kärspavkor och Roman-
ser; ue dikler, som 1 andra delen komma att ino-
lagas, lära bl: at coabanda art, och den tedj: äm-
nad att inacbåda tfolklekar, dansar, baro- och vall-
sånger m. m. En setslivg Ssenska folkvisor med
muskbilagor ugals redan år 1814 at Perrsrnoe
Geycer och Afzebus. Alsigter mes detta arbete var
att radda des skönsste, sum återstod af våra fo:n-
sånger, från ait omkomma i glömskans flod. Hr
Arvidsson har gått annu längre. Han bar velat
rädda allt, och har ej visat mannamån, hvarken mot
den ena eiler andra folksången. Derigenom har
också verket eandiien vavnpit I fullständighet, och
de fo kviso , som halva fått ettrom 1 Herrarne Ge-
yers och Afzelii samilng, skola ej skämmas att sitta
till bords med sva kamraer i Or Arvidssons, ebu-
ru visserligen I derna sednare ar en vögot blandad
socklE; men vw älven så är, så ar det måbända
icke ralt att redigera en samling folksänser cfter
ex aristokrotisk pil cip. En sådan sav:liog får så-
lunda betraktas mera såsom en wauxhall, ej en
m:uistersalsog. Värt kan man döma af ärskiliga
biand de visor, son, evl. Författarecs tillk nnag-
vande i företalet, på sin tid afsjöngos vid Svenska
hofvet, att smaken 1 dea tidens musikaliska soirer
var inycketl olka med dena nuvarande. Sisom ex-:
empel harpa kan tjena t. ex. följande vers i visan
om beratrollet:
Hor du sjerzrivg hvadh jagh seijer tig,
Medah tine skj tne säker,
Du äst intet bättre vard,
Ao Lgga till vigamärke.
Måhanda jaäspade man dock på sin tid mindre
harvid, an nu någongång vid de biitjantaste parti-
er af en opera seria. Det är dessutom ej med de
gamla folkvisorne som med våra grundlagar, alt de
böra tolkas efter ordalydelsen. Ordens mening har
i alla tider tagits l:ka noga. Hr A. har gjort väl
uti att låta folksångerne presentera sig i de dem
eguva kostymer.e. Man ser ävnu på många gamla
taflor Apostlarne i Alongeperuker. Man skrattar
deråt, uoder det att man måhevda fordrar ett mo-
dernt språk uti folkvisorne. Och vid redaktionen
af ett verk sådant som det ifrågavarande är upp-
offringen af en poetisk skönhet mindre kännbar, an
den af en hisiovisk sanning. Br A. har låtit detta
vara sig heligt, och man skall bli honom förbunden
derför,
Naturligtvis hafva ifrån början dessa folkvisor
icke varit mera folkvisor an t. ex. Tegners Axel
för närverande, utan blifvit det genom traditionen.
Ämnet ar till det mesta taget från Konungars
hjehedater eller Kong!. rersoners kärleksäfsentyr,
bvilket ger an.ednivg till den förut-ättring, ati för-
fattärne voro skalder, anställde vid hofven Det
var saledes i sådana kretsar som de, i hvilka
Svenska Minerva påstår sig ga tillstånd att
umgås vördnedsfuillt, som dessa tånger först hö:-
des, och ifråv dem var det som de sede; mera Spr.d-
de sig fiån stad och land.
Melocierne tjll sångerne äro till större delen an-
teckn:dr ef Hr Kongl, Sekretera en Drake, och
musikb lagan även af hovom redigerad, ech deita
på ett sätt som ej !lemnar något öfrigt att önska.
Blend musikaliskt lade löser ingen vilja bestrda
Er Droke första iomraet. Men denna lardom in-
skrönker sig ej bott inom det rent arithmetiska af
iomposiltocsisrap, den sysselsätter sig ej endust med
dissekt onen af genceralbasens stränga och stela re-
gellära; den är !eivande cch gör tefvande, ty det
finnes avda 1 detsamma. Hr OD. har i många år
med utmärkt bifall föresått lärarebefattniogen uti
Mu.ikaliska Akademiens barmonissa klass, och har
blott på de 2 eler 3 sista åren blifvit bugnad med
ett obetydligt salarium för denna sin möda. Musi-
kaliska Akademien 8ger ganska små tillgångar, och
—- os oo a